Att vara EU-parlamentariker är ett heltidsuppdrag, och som ledamot i parlamentet tjänar man ungefär 80 000 kronor i månaden. Därtill tillkommer bland annat höga ersättningar för resor.
Liberalernas EU-parlamentariker Cecilia Wikström från Uppsala, som är partiets toppnamn inför årets parlamentsval, har även styrelseuppdrag för två företag. För det får hon 70 000 kronor, före skatt, i månaden. Till SVT säger Wikström att hon har ”hög arbetskapacitet” (19/1).
Det är inte fel att tjäna mycket pengar, att arbeta effektivt eller vara intresserad av olika företag, och det är inte olagligt att ha sidouppdrag som EU-parlamentariker. Reglerna kräver att man redovisar vilka uppdrag man har, och hur mycket man tjänar på dem.
Det finns dock riktlinjer om att parlamentarikerna ska undvika intressekonflikter, och inte söka eller få finansiella förmåner.
Företag som Beijer-Alma och Elekta, som Wikström har uppdrag för, har uppenbarligen ett intresse av att samarbeta med någon som har beslutsmakt och politisk insyn. Företag delar inte ut höga arvoden för skojs skull. Vad räknar de med att få i utbyte?
Frågan om sidouppdrag blir därför en fråga om lojalitet och förtroende. Som folkvald politiker - oavsett om man sitter i EU-parlamentet eller riksdagen - bör man därför vara försiktig med uppdragsgivare.
Wikström är inte ensam om att ha sidouppdrag, även om nivån på arvodet sticker ut. Moderaten Gunnar Hökmark sitter exempelvis i flera bolagsstyrelser, medan socialdemokraten Alexander Gabelic har låtit bli att ta på sig fler konsultuppdrag sedan han blev parlamentariker. ”Jag har inte den typen av uppdrag där lojalitetskonflikt kan uppstå”, säger även Gabelic partikollega Marita Ulvskog som oavlönat sitter i styrelsen för Olof Palme-centret i Stockholm. Det är en klok hållning som Ulvskog ger uttryck för. Styrelseuppdrag som sådana behöver alltså inte vara fel, utan kan ses som en del av det politiska uppdraget man fått från sina väljare.
Problemet uppstår vid eventuella intressekonflikter.
Liberalerna får en tuff start i vårens valrörelse. Häromdagen gav Marit Paulsen, partiets tidigare dragplåster vid Europaparlamentsval, offentligt sitt stöd till Centerpartisten Fredrick Federley. Förvisso driver Federley Paulsens hjärtefrågor, såsom djurskydd och livsmedelsfrågor. Men det borde svida att en liberal profil, en erfaren EU-politiker, inte väljer att berömma det egna partiets toppkandidater.
Frågan om arvoderade sidouppdrag gäller som sagt flera politiker och partier, och även våra politiker på hemmaplan. Vissa styrelseuppdrag passar bättre än andra. Politiker gör helt rätt i att försöka förstå företagens villkor. En grundregel är att företag inte delar ut höga arvoden utan anledning. Det finns inga gratisluncher, ens i Bryssel.