I juli 2013 fick vi en ny lag om kränkande fotografering. Lagen var omstridd då den befarades inskränka yttrandefriheten för medier och försvåra granskning och bevakning. Men nyordningen var, betonades det, avsedd att endast komplettera den befintliga lag som skyddar enskilda mot hänsynslöst beteende.
Svenska Fotografers Förbunds vd, juristen Catharina Ekdahl, förklarade att ”Problemet med nuvarande lagstiftning är ... att man inte kan komma åt tillfällen när en person ofredas på grund av ... till exempel fotografering, om personen inte är medveten om att det sker.” Det fanns exempel, menade Ekdahl, på smygfilmning av en person i ett badrum och av en sovande person som utsattes för sexuella handlingar. Man ska alltså inte, utan människors vetskap, få fotografera eller filma i en bostad, på en toalett, i ett omklädningsrum eller i något annat utrymme som är avsett för privata förhållanden.
Vad den nya lagen avsåg har dock inte avspeglats i praxis. Filmning utan vetskap och medgivande i de mest privata situationer tycks ju, i alla fall hittills, inte ha gjort våra rättsliga instanser särdeles bekymrade.
Jag tänker förstås på dokusåpan Sjukhuset, där Titan Television med Uppsala läns landstings medgivande filmade en döende man utan att vare sig han själv eller hans familj visste om det. Patienten befann sig i ett sekretessbelagt sammanhang. Eller borde ha gjort. Maciej Zaremba redogjorde i söndagens DN för de absurda turerna, där Tingsrättens surrealistiska domslut friar landstinget från ett uppenbart ansvar. Det är som om sentenserna vore författade av Franz Kafka och logiken hämtad ur Alice i Underlandet.
Efter att JO redan 2011 konstaterat att Akademiska sjukhuset bröt mot lagen när man släppte in filmare på akuten skickade Socialstyrelsen brev till samtliga landsting. Om man framöver misstänkte att en patient filmats utan sitt medgivande skulle landstinget i fråga kunna åtalas. 2013 införde flera svenska landsting fotoförbud i sina lokaler. Men efter att ha läst om Tingsrättens dom i fallet Akademiska befarar man att ingen av dessa åtgärder har någon reell betydelse. Ditt privatliv och din integritet går att sälja.
I höstas kom en annan dom som gjorde att marken började gunga under fötterna. Hovrätten sänkte skadeståndet från 130 000 till 25 000 kronor till en ung flicka som ovetande filmats av pojkvännen när de hade sex. Filmerna, där flickans ansikte syntes väl, lade pojkvännen ut på porrsajter. I domen skrev hovrätten bland annat att det ”inte går att bortse från det förhållandet att det ... har blivit alltmer socialt accepterat att vara mycket öppen och utåtriktad avseende sina sexuella vanor”. Så var det med det privatlivet.
Spelar det någon roll att lagar skärps om rättsosäkerheten samtidigt ökar genom absurda domar med surrealistiska domskäl?
Nåja, vi får försöka ta oss samman och, med bävan, följa fortsättningen. Båda fallen har nämligen överklagats till högre instans.