Kvinnofrågor är inget särintresse för kvinnor
Ett feministparti med Gudrun Schyman som ledare kan ifrågasättas av minst två skäl. Dels har Schyman kvar samma politiska grundhållning som hon hade som ledare för vänsterpartiet. Dels innebär hennes sätt att göra utspel om talibaneroch extraskatt på män att de fördomar om feminism och kvinnofrågor som frodas i en del manliga miljöer kan förstärkas.
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Partier kan grundas av många anledningar. Att starta ett parti eller sätta ihop en särskild lista vid sidan av partierna för att få fler kvinnor valda eller tvinga en manligt dominerad politisk elit att se också kvinnors problem eller perspektiv kan, i vissa lägen, mycket väl vara en rimlig tanke. Det finns länder där jag av både principiella och taktiska skäl gärna skulle rösta på en kvinnolista eller välja en kvinnlig presidentkandidat framför en manlig — inte för att jag tycker att kvinnor är bättre än män eller för att alla frågor skulle kunna analyseras i könstermer, utan för att fler kvinnor på ledande poster kan vara ett verksamt medel att åstadkomma en samhällsordning som bättre motsvarar mina egna liberala ideal.
Det är också alldeles orimligt att nedlåtande kalla en kvinnolista eller ett kvinnoparti för en enfrågerörelse. Det finns en könsmaktordning som, även om den sällan återspeglas i lagar och officiella dokument, genomsyrar många av samhällets strukturer. Dess olika uttryck kan långtifrån alltid motverkas med lagstiftningens hjälp — politikens räckvidd är alltid begränsad — men kvinnors rätt och kvinnors liv som bas för ett parti är något helt annat än biltullar eller E 4-dragningar. "Kvinnofrågan" är inget särintresse — och inte heller ett särintresse för kvinnor.
Jag tror att det är bra för Finland att Tarja Halonen och inte någon av hennes manliga motkandidater nu är landets president. Men om valet hade stått mellan Halonen och Elisabeth Rehn som förutom att vara en högt respekterad europeisk politiker och kvinna dessutom är liberal så hade jag röstat på Rehn.
Det är alltså inte bara könet som är viktigt utan också vad man står för. Och det finns, som otaliga kvalificerade kvinnliga politiker i många länder och i partier över hela skalan visar, inte en bestämd ideologi som förenar alla kvinnor. Lika litet finns det någon annan ideologi som förenar alla män.
Feminism är inte en heltäckande politisk ideologi utan ett perspektiv eller ett synsätt som historiskt anknyter både till den liberala och den socialistiska idétraditionen. Någon "borgerlig feminism" finns däremot inte — alla på den borgerliga sidan är inte liberaler. Varken liberaler eller socialister tillmäter människors kön någon betydelse för deras ställning i samhällslivet och båda dessa idériktningar utgår från att ingen skillnad ska göras på män och kvinnor när politiska beslut fattas.
Även om de flesta samhällsfrågor i åtminstone någon utsträckning kan analyseras ur ett feministiskt perspektiv så betyder detta inte att alla kommer att vara överens om slutsatserna — och inte heller att det feministiska perspektivet är det enda relevanta. Liberala kvinnor — och män — är givetvis ärligt övertygade om att möjlighet för fler att starta eget inom vård och omsorg skulle ha stor betydelse för att frigöra kvinnors skaparkraft till nytta för hela samhället. Övertygade socialister — kvinnor och män — är antagligen lika säkra på att samma uppgifter måste utföras i offentlig regi både för jämställdhetens och för hela samhällets bästa.
Därför kan ett parti som vill påverka den riktiga politiken inte bara vara feministiskt. Det måste vara något mer också. Och på samma sätt kan ett parti som vill åstadkomma bestående resultat inte argumentera som om kvinnor vore ett politiskt block och män vore ett annat.