Kritiken försvinner inte av sig själv
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Regeringen har hanterat frågan på ett osannolikt klantigt sätt. En ordentlig utredning borde ha tillsatts i stället för att grunda regeringsförslaget på en departementspromemoria.
Utgångspunkten skulle självfallet vara att Sverige liksom alla andra länder måste ha en underrättelsetjänst. Dess verksamhet måste kontrolleras av en utomstående myndighet.
Men en detaljreglering av vad som får göras och inte göras går inte att åstadkomma. Några grundläggande regler måste naturligtvis finnas. Och så får kontrollen komma i efterhand. Har underrättelsetjänsten gått för långt i kränkningar av integriteten får de ansvariga bära ansvaret och i förekommande fall straffas.
Kommer den omfattande oppositionen mot FRA-lagen att leda till att ett nytt parti bildas? Sannolikt inte. Kritikerna är alltför olika och har inte mycket gemensamt utom sitt rop på att avskaffa FRA-lagen. Somliga är helt emot tanken på en svensk underrättelsetjänst. Andra tycker bara att det är kul att skrika och demonstrera. Andra tar chansen att uttrycka sin kritik mot regeringen och dess politik över huvud taget. Och så finns det naturligtvis också de som oroar sig över den utformning som FRA-lagen har fått.
Men det är inte bara FRA-förslaget som är problemet. Den starka och omfattande kritiken väcker i sig själv också oro. Framför allt ungdomar som tidigare inte varit politiskt engagerade stormar fram. Besvikelsen över de politiska partierna sprider sig i grupper som tidigare inte brytt sig. Allt fler anser att de inte har något parti att rösta på. Att protestera blir det enda politiska engagemang som de missnöjda finner meningsfullt utan att de har något eget alternativ.
Många tror uppenbarligen inte längre att det går att påverka regeringens politik. Det är en farlig utveckling som kan leda till ett oacceptabelt lågt valdeltagande i framtiden. Regeringen riskerar att förlora sin legitimitet. Redan före FRA-bråket har de politiska partierna tappat många medlemmar. Det tycks som om åtskilliga väljare nu har förlorat tron på den parlamentariska demokratin. Och partierna står handfallna.
Det här är ett allvarligt problem som regeringen måste ta itu med. Partierna måste visa att de inser att de måste göra något, att de tar protesterna på allvar. Att tro att kritiken ska försvinna av sig själv, som statsministern uppenbarligen hoppas, är otillåtet naivt. Regeringen får räkna med en svår tid framöver.