Men "mitten" är ingen ideologi. "Mittenståndpunkter" i skattepolitiken eller i fråga om välfärd och offentlig sektor kan drivas både av realistiska socialdemokrater, av ideologiskt medvetna socialliberaler inom folkpartiet (och kanske centern) och av praktiskt inriktade moderater och kristdemokrater — och säkert också av gröna politiker. Det avgörande från ett idépolitiskt perspektiv är hur man motiverar sina ståndpunkter.
Moderata samlingspartiet var en gång stolt över att företräda den konservativa traditionen i svensk politik. Konservatismen sågs som en nödvändig motvikt till den, som man tyckte, orealistiska radikalism som fanns både bland socialister och liberaler.
När socialisterna trodde att frihet och jämlikhet för alla skulle uppnås genom att kollektivets eller arbetarklassens intressen fick styra samhällsutvecklingen och liberalerna ville frigöra individen genom att bryta gamla regleringar och motverka fördomar om människors roller, varnade de konservativa för övertro på politiska lösningar och för att trygghet och sammanhang skulle brytas sönder.
Precis som liberalism och socialism kan också konservatismen uppträda i många olika skepnader. Brittisk konservatism präglades av en häftig reaktion mot franska revolutionen, men var fullt förenlig med traditionella brittiska friheter. På kontinenten blev konservatismen ofta reaktionär och konservativa skribenter tycktes se dolda visdomar i varje kvarlevande feodalt eller kyrkligt privilegium.
I Norden kom de konservativa med tiden att ligga närmast den brittiska varianten. Men i Sverige pågick, som Rolf Torstendahl visade i boken Mellan nykonservatism och liberalism (1969), en intern konservativ idékamp långt in på 1930-talet. Enstaka spår fortsätter in i vår tid, t ex i form av den lika extrema som pretentiösa "idékonservativa" tidskriften Salt som utgavs häromåret och de starka reaktioner som den väckte.
När det gamla svenska högerpartiet fann sin roll i det demokratiska samhället framträdde en konservativ hållning som präglades av strävan till stabilitet och socialt ansvar. Monarki, familj och statskyrka bidrog, precis som den fria företagsamheten och det enskilda ägandet, till en lugn samhällsutveckling som alla samhällsgrupper skulle vinna på. Högern var inte mot skatter eller offentlig sektor, även om många antagligen engagerade sig mer i rättsväsende och försvar än i socialpolitik. Borgerlig samverkan var viktig eftersom det var enda sättet för partiet att få del i den politiska makten, men radikala liberaler sågs med nästan lika stor misstro som samtidens socialister.
Den kritik mot den moderna välfärdsstaten som slog igenom i många länder kring 1980 var länge svår att hantera för de socialdemokrater och liberaler som bidragit till välfärdspolitikens utbyggnad. Det blev högerpartierna som mer än andra lät sig
inspireras av den nya samhällskritiken, trots att denna i viktiga avseenden snarare påminner om klassisk liberalism än om någon känd form av konservatism. För en del slog det över — i många länder uppträdde "libertarianer" som såg allt från skatter och statliga handikappnormer till statligt monopol på rättskipning, som uttryck för ett olidligt förtryck.
Det var under denna period som en del moderater började använda uttrycket "liberalkonservatism". Liberalismen skulle vara de nya eller nygamla ekonomiska idéerna, konservatismen var de värden partiet alltid stått för. Men i dag har det mer marknadsinriktade sättet att se på ekonomi, stat och offentlig verksamhet blivit nära nog allmän egendom — Tony Blair leder en socialdemokratisk regering men har inte rivit upp några av de viktiga förändringarna från Margaret Thatchers tid.
Att i dag ensidigt profilera sig med kritik av en allt för stor stat eller tung välfärdssektor leder ingenstans för moderaterna. Försöker man går det antagligen som det gick för Bo Lundgren i valet 2002 — väljarna föredrar andra alternativ.
Fredrik Reinfeldt tycks i många år ha varit skeptisk till den överdrivna "nyliberalismen" inom sitt eget parti. Nu återger han diskret men bestämt moderaterna en mer konservativ karaktär. Partiet ska stå för måttfullhet och ansvarstagande, det ska inte försöka göra för mycket på en gång och inte uppträda så att människor grips av oro för sin ekonomi eller sociala trygghet. Konservatismen ligger i stilen mer än i sakståndpunkterna, men konservatism är det lika fullt.
Håkan Holmberg, politisk chefredaktör