Det har länge varit Assadfamiljens strategi att ställa Syrien – och omvärlden – inför ett val mellan fortsatt diktatur och kaos. Utan Assad inbördeskrig, säger man, och försöker göra det till en självuppfyllande profetia.
Det kanske den är. Syrien består av en komplex mosaik av religiösa grupper, och under regimens strängt sekulära yta gömmer sig en krutdurk av hat och skräck. Riskerna är oerhörda för hela regionen, om regimen skulle störtas med våld eller genom ekonomisk kollaps – för ännu finns ingen trovärdig efterträdare, och detta är inte ett land som kan leva med ett maktvakuum.
Den oron har fått både USA och EU-länderna att vila på hanen. De har sett små möjligheter att påverka regimen med diplomati, och var länge ovilliga att ta till metoder som verkligen skulle skada regimen, i brist på alternativ. Hårda uttalanden fick ersätta politisk handling, i hopp om att situationen på något vis skulle lösa sig själv. Steg för steg lät man riktade sanktioner skjuta in sig mot personer i Assads omgivning, som en serie varningsskott, men utan resultat – våldsspiralen fortsatte, de mörka molnen tätnade.
Den 18 augusti var tålamodet slut, och USA, EU-länderna och Kanada förklarade gemensamt att Assad måste avgå. Därmed hade tärningen kastats – efter ett sådant uttalande finns inte längre någon mån för kompromisser och diplomatiska lösningar.
Nu gäller skarpa skott. 2 september förbjöd EU ”köp, import och transport” av syriska oljeprodukter. Skulle exporten till EU avstanna utan att ersättas av exempelvis Indien och Kina, vore det utan tvekan ett ekonomiskt dråpslag mot regimen, men också mot staten som sådan – och däri ligger faran. Ju hårdare sanktionerna slår mot Assad, desto mer lär de också skada det omgivande syriska samhället och desto svagare blir staten som helhet. Ingen vet fortfarande vem som ska kunna ersätta diktatorn om eller när han faller – och det blir knappast lättare om landet först härjats av ekonomiskt sammanbrott.
Det ”något” som ”någon” bör göra i dagens läge är alltså i första hand detta: att stödja den svaga och splittrade syriska oppositionen för att ena leden och stärka framtida ledare. Det finns ingen tid att odla goda namn långsamt, med hänsyn till ideologi och politisk inställning – den möjligheten hade man för flera år sen, men då var det ingen som brydde sig.
EU kan inte bara arbeta för att riva ner den nuvarande syriska regimen, utan måste också hjälpa till att möjliggöra en övergång till något nytt. Oavsett om stödet ska ges med offentliga möten och uttalanden, eller med politiskt eller (diskret) ekonomiskt stöd, så måste det komma snabbt. För nu tickar klockan.