Klimatpolitiken hänger på EU
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
De 27 EU-länderna hade från början inte särskilt svårt att enas om de mycket ambitiösa målen. Fram till år 2020 måste EU ha minskat utsläppen av växthusgaser med 20 procent jämfört med år 1990. Energikonsumtionen måste också minska med 20 procent och andelen förnyelsebara energikällor ska då uppgå till 20 procent. Dessutom ska EU ha 10 procent biobränsle.
Det är så EU brukar göra. Man tar beslut om de fina målen långt i förväg. Sedan sätter tjänstemännen i gång med att räkna ut vad detta betyder i praktiken. Näringslivet börjar så smått anpassa sig. Då börjar medlemsländerna inse vilka konsekvenser besluten kommer att få och då kommer protesterna: Man pekar på risken för att företag flyttar utomlands och att jobben försvinner om EU:s krav blir för stränga. Finanskrisen och konjunkturnedgången har inte precis hjälpt.
Systemet med utsläppshandel har nu varit i kraft i tre år utan att utsläppen av koldioxid har minskat totalt. Utsläppen från bilarna har trots bilindustrins löften inte uppnått målet för 2010. Samtidigt protesterar varje land mot de specifika mål som just det landet har fått. Sverige, som är bäst i klassen i klimathänseende, har fått ett hisnande mål på 49 procent för andelen förnyelsebar energi, och då får kärnkraften inte räknas som förnyelsebar. Det målet tycker miljöminister Andreas Carlgren är alldeles för tufft.
Spelar det någon roll om EU lyckas med sina ambitiösa mål? Det var i stor utsträckning EU:s förtjänst att det alls blev något Kyotoprotokoll, även om man då inte lyckades få med sig USA. Och ska det bli någon fortsättning på Kyotoprotokollet så måste EU fortsätta att spela en ledande roll, annars händer ingenting. Och för att EU ska kunna driva på andra måste man ha gjort sin egen läxa först.
Det brådskar. I december 2009 samlas FN:s klimatmöte i Köpenhamn. Det är då EU ska visa om man kan leda världen, och det är då Fredrik Reinfeldt som EU:s ordförande måste visa vad han kan. Misslyckas FN kan det dröja länge innan världen kan ta några nya steg på den nödvändiga vägen mot en långsammare uppvärmning.
Men det hänger alltså på EU. Och på något konstigt sätt brukar EU efter mycket om och men och konstiga krumbukter med märkliga kompromisser och förseningar komma fram till beslut. Det är det som skiljer EU från de flesta andra organisationer. Det finns en process som driver på. Och det brukar bli något ganska bra till slut. Förhoppningsvis går det den här gången också.