Hur snabbt kan man inte avfärda en ung generation som okunnig och naiv. Men i nästa ögonblick inser man att släktets fortbestånd förutsätter att unga människor har en optimistisk syn på sin och världens framtid.
Vem skulle annars orka studera, bilda familj och sätta barn till världen. Funderar man litet vidare ser man också att de har erfarenheter som man själv saknar och aldrig kommer att få.
Jag försöker trösta mig med detta när jag funderar över det som just nu sker i Mellanöstern, runt Persiska viken och i närliggande stater som Afghanistan och Pakistan. Hur önskar jag inte att jag vore ung, förtröstansfull och kunde sova gott om natten!
Det tycks mig som om hela regionen obönhörligt glider in i ett okontrollerbart tillstånd. Så många stater och grupper med helt motsatta intressen förefaller att engagera sig allt djupare.
Det är svårt att se vilka krafter som agerar var och med vilka intressen. Osäkerheten och risken för felbedömningar ökar mångfalt. Den optimistiske tror förstås att statsmän i vår upplysta tid, där Wikipedia berättar sanningen, klarar av att undvika föregångares katastrofala misstag.
Men den som kan sin historia vet att Europas ledare vandrade vilse 1914, inte av ondska men därför att konfliktens komplexitet förde dem in i ett oöverskådligt landskap. Vem vågar tro att alla de som nu hanterar motsättningar i Mellanöstern är klokare och mer insiktsfulla? Så många nationer ser sina viktigaste intressen hotade.
USA som har avvecklat ett fiasko i Irak och håller på att dra sig ur ett annat i Afghanistan, samlar allt fler stridskrafter till regionen med två mål i sikte: Att förhindra att Iran skaffar sig kärnvapen och säkra att oljetransporterna obehindrat kan fortsätta genom Hormuzsundet. Republikanska presidentkandidater in spe och nationalistiska israeler ropar efter hårdare tag och bombningar av Iran.
Arabvärlden skakar under den revolutionära våren. Iran försöker på alla sätt säkerställa att den syriska regimen överlever. Turkiet etablerar sig som en stark kraft i området och till och med. Ryssland skickar sjöstridskrafter till Medelhavet, i ett patetiskt försök att hävda en postsovjetisk supermaktsposition. Det finns alltså alla möjligheter att statschefer, underrättelsetjänster och militära rådgivare hänger sig åt önsketänkanden, felbedömningar och risktagningar. Yngre betraktare säger troligen att så idiotiska kan ju politikerna inte vara, att de med öppna ögon går in i en konflikt av oanad omfattning. Den historiskt kunnige säger, att det kan de visst, om än kanske ej av ond vilja. Och därför är det just nu svårt att sova gott om natten.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.