Enligt alla sätt att se på saken borde Jordanien vara en prima kandidat för folkligt uppror. De flesta arabiska länder som klarat sig undan revolutionsvågen har oljepengar att gjuta på orosvågorna, men Jordanien saknar helt sådana resurser. Under 00-talet har landet dessutom utsatts för svåra ekonomiska och sociala påfrestningar, exempelvis genom inflödet av flyktingar från krigets Irak.
Relationerna mellan regim och opposition är dessutom ovanligt spända. Kung Abdullah II framställs ofta i västliga medier som ett slags upplyst despot, men hans smekmånad med folket är sedan länge över, och dissidentrörelsens hopp om ordentliga reformer har runnit ut i sanden. Parlamentsvalen i november 2010 slutade i demokratiskt fiasko och oppositionsbojkott.
Trots det har protesterna i Jordanien förblivit små och isolerade ända sedan det arabiska revoltutbrottet i januari 2011.
Skälen är kanske framför allt två. Dels är de flesta jordanier är övertygade om att västvärlden skulle intervenera på diktaturens sida om den hotades; dels har kungahuset skickligt manipulerat landets inre klyftor.
Det finns visst fog för den första misstanken. Jordanien skapades som brittisk marionettstat år 1921, ”med ett pennstreck på en söndagseftermiddag” enligt Churchill, och förbindelserna med väst har inte förändrats särskilt radikalt sedan dess. Brittisk trupp flögs in under en kris 1958, och när strider utbröt mellan jordanska armén och PLO år 1970 gjorde sig både USA, Storbritannien och Israel redo att intervenera militärt. Orsaken? Jordanien må vara ett stycke gudsförgäten öken, men varken Israel eller USA vill se propalestinska islamister ta makten i ett land som gränsar mot Saudiarabien, Irak, Syrien, Saudiarabien, Västbanken och Israel – oavsett vad jordanierna själva önskar.
Palestinafrågan är avgörande även för kungahusets inre strategi. De infödda jordanierna är en minoritet i sitt eget hemland, på grund av Israels fördrivningar av palestinier 1948 och 1967, och kung Abdullah spelar skickligt på deras oro för verkligt majoritetsstyre. Stamklyftor och regionala spänningar utnyttjas lika cyniskt.
Men nu kan Jordaniens inre spänningar till sist ha blivit kungen övermäktiga. Demonstrationerna har aldrig växt sig riktigt stora, men till allmän förvåning fortsätter de att bryta ut ännu ett drygt år efter revoltens inledning. Stämningen blir alltmer infekterad och diktaturen alltmer intolerant. I april lanserade kungens anhängare ett förslag om att förbjuda Muslimska brödraskapets politiska parti i Jordanien: så agerar inte en självsäker statsman, utan en nervös despot. Med sin frontalattack mot landets viktigaste oppositionsgrupp kan Abdullah II mycket väl ha tagit de första spadtagen på den rådande regimens grav.