Men det är något helt annat än att sektens terror – eller terror inspirerad av IS – också kommer att avta redan i det korta tidsperspektivet. Någon gång sker detta, men vi är inte där än.
IS tog snabbt på sig ansvaret för dådet i Manchester. Men också detta kan ses som ett tecken på att sekten försvagas. Påståendena om hur attentatet gått till stämmer inte med de iakttagelser som den brittiska polisen gjort. Men sektens sympatisörer finns kvar, bildar nätverk eller är beredda att slå till ”i egen regi” utan någon central ledning.
IS-krigare som återvänder från det allt mer kringskurna ”kalifatet” är naturligtvis ett särskilt riskmoment och måste behandlas därefter. Men till bilden hör också kriminella eller på annat sätt urspårade personer som vuxit upp i väst utan någon koppling till islam – och som kanske just därför blivit lätta offer för sektens propaganda. Att antalet proselyter är litet gör inte dem som lockats av terrorsekten mindre farliga.
Sprängladdningen i Manchester uppges ha varit tämligen avancerad och behöver inte ha tillverkats av attentatsmannen själv. En viktig uppgift är alltså att spåra eventuella bombtillverkare och ta dem ur verksamhet. Men instruktioner för bombtillverkning är inte svåra att hitta på nätet för den som verkligen går in för det.
Variationerna har varit – och kommer säkert att vara – många. Och även om polis och säkerhetstjänster gör ett beundransvärt arbete genom att nysta upp terrornätverk och förhindra planerade attentat så är det extremt svårt att identifiera alla som kan tänkas begå terrorhandlingar. Detsamma gäller också för terrorister av annat slag, som den högerextremist som mördade tre personer i Trollhättan 2015.
När det påpekas att en terrorist varit känd av polisen så betyder det inte heller nödvändigtvis att ett terrordåd gick att förutse. Det är inte ovanligt att en rad personer figurerar mer eller mindre i utkanten av olika polisutredningar, men i ett rättssamhälle kan sådant inte vara en tillräcklig grund för inlåsning. Det måste finnas mer att ta på. Dilemmat är frustrerande, men kan inte resoneras bort.
Att IS inte längre har någon fungerande central ledning illustreras också på andra sätt. Kvarter för kvarter tvingas man ge upp den irakiska staden Mosul, den största av de städer som man lyckades få kontroll över 2014, när ”kalifatet” utropades. Kalifatets huvudstad, Raqqa i Syrien, är hårt pressad och de ”statsfunktioner” som man tidigare försökte upprätthålla har övergivits. ”Kalifen” själv, Abu Bakr al-Baghdadi, tycks finnas på annat håll. Och i höstas förlorades den syriska staden Dabiq som har en central roll i den mytologi som sekten byggt upp kring sig själv.
Vid Dabiq ska, enligt en dunkel ”profetia” som åberopas av IS ”slutstriden” stå mellan de rättrogna, alltså IS, och ”korsfararna” eller ”Rom”, alltså de otrogna. Kring detta tema byggs andra föreställningar, bland annat med udden riktad mot det shiamuslimska Iran. Sedan de rättrogna segrat ska så tusenårsriket infinna sig. Allt detta har framstått som ett helt näraliggande perspektiv, med konsekvensen att vilka blodsdåd som helst är både acceptabla och önskvärda för att skynda på de rättrognas seger. IS påkostade propagandamagasin uppkallades efter staden Dabiq.
Nu är Dabiq nedlagd och ersatt av en enklare publikation med namnet Rumiyah (alltså Rom), som i stället för det utlovade paradiset handlar om hur man på olika sätt ska livet av ”otrogna”, bland annat i Europa. Men det är, precis som tidigare, i Mellanöstern som de flesta av terrordåden äger rum, då riktade mot muslimer lika väl som mot andra som inte i tro eller levnadssätt motsvarar IS föreställningar om världen.
Tanken är att tvinga fram en så våldsam polarisering att den apokalyptiska slutstriden bryter ut. Men i Manchester manifesterar människor i stället enighet oavsett bakgrund och religion.
Håkan Holmberg
Politisk chefredaktör