MARIA MASOOMI: Invandrarna kan försvsara demokratin

Under det oroliga 80-talet i Iran med en blodig revolution och ett ännu blodigare krig, var alla föräldrars fasa att deras ungdomar intresserade sig för politik, ty alla var fullt medvetna om konsekvenserna av att tänka "fel". Fängslade och avrättade tonåringar i bekantskapskretsen hade skrämt vettet ur alla föräldrar. Hellre att vi ungdomar intresserade oss för triviala hobbies eller i mycket ung ålder gifte oss, än att vi lade oss i frågor som inte angick oss ett dugg - föredrog de vuxna med blandade känslor och med stor vånda.
Jag lärde mig först här i Sverige att sluta vara rädd för politik och politiker. På samhällskunskapslektionerna på Komvux under 90-talet började jag förstå och så småningom intressera mig för politik. Det var valfriheten, demokratin och yttrandefriheten i den svenska politiken som gjorde den så lättförståelig och så spännande.
"Eftersom det bara finns en Gud, så skall det också bara finnas ett enda politiskt parti". Den typen av argument, vilket religiösa och politiska ledare i många muslimska länder i åratal använt sig av, för att hjärntvätta folk, började låta som rent lurendrejeri i mina öron.
Men i början var allt fortfarande antingen svart eller vitt. Det första jag blev varse om svensk politik var att här fanns det två politiska block - vänstern (sossarna) och högern (moderaterna). Resten var svaga och betydelselösa, sades det. Det förstnämnda var invandrarvänligt, solidariskt och folkligt och det andra högfärdigt, egoistiskt och rasistiskt. Jag och många invandrare med mig benämnde dem som "vänstern" eller "de snälla" och "högern", eller "de där rasisterna som vill kasta ut oss"; utan att egentligen kunna partinamnen.

Min enfaldiga bild av svensk politik har nyanserats rejält sedan dess. Även om det kom som en stor överraskning för mig, när jag för bara några år sedan fick veta att den begåvade, stilige, propert klädde och vältalige Jan Eliasson var sosse och inte moderat! "Men han klär sig och talar som en välartad aristokrat, han kan inte vara sosse" - frågade jag förvånat!
Jag blir ofta både förvånad och orolig över den likgiltighet och brist på civilkurage och engagemang i samhällsfrågor som råder hos allmänheten i Sverige. Men mer förvånad och orolig blir jag över den irritation som många invandrares uppriktiga engagemang i svensk politik och i sociala- och samhällsfrågor ibland väcker hos en hel del "vanligt folk".
Det är kanske så att det är just vi invandrare som på grund av våra tidigare upplevelser inte tar frihet och demokrati som en naturlag och det är kanske just vi, som känner större lust och ansvar för att både för vår och svenskarnas räkning försvara det som alltför många i Sverige har blivit bortskämda med att ta för givet. Frågan bör inte handla om svenskar eller utlänningar, utan om vilket samhälle vi eftersträvar.