”Nu känner jag mig trygg, stolt och nyförälskad i mitt parti (och lite i Håkan)”. Inlägget från en S-twittrare i slutet av den nye partiledaren Håkan Juholts linjetal säger något om hur han togs emot av kongressen och gräsrötterna i partiet. Många som inte känt sig hemma i partiet blev nu sedda igen, kanske för första gången på flera decennier.
Talet visade att Håkan Juholt definitivt har några av de egenskaper man efterfrågat för den nye ledaren. Han är retorisk, fyndig och entusiasmerande. Han kan mycket väl vara rätt person att ena Socialdemokraterna, att få partiarbetarna att åter känna självförtroende och kamplust. Men om det räcker till att vinna val är en helt annan fråga.
Med Juholts retorik blir den politiska skiljelinjen i Sverige tydlig, för att inte säga övertydlig. I Alliansens Sverige är det kallt och barnfattigdomen breder ut sig. Allt det vi gemensamt byggt upp privatiseras eller slumpas bort på en anonym marknad. Välfärden utarmas av kapitalister med säte i skatteparadis. Arbetarna slits ut av osäkra anställningsvillkor, blir snabbt förbrukade och hänvisade till en ålderdom utan vare sig pengar eller omsorg.
I ett socialdemokratiskt styrt Sverige skiner däremot solen över samtliga. Den offentliga sektorn sitter i högsätet, utan konkurrens. Alla som jobbar där får höga löner, och hög ersättning om de blir sjuka eller arbetslösa. När man inte orkar jobba längre får man också en hög pension. Hur det ska betalas? Jo, med solidaritet och ”värdedriven tillväxt”.
Håkan Juholt har nu sin smekmånad med arbetarrörelsen. Han sätter ramarna, men själva politiken ska utformas ”vid fikaborden på arbetsplatserna” och på de många mötena i arbetarekommunerna. Entusiasmen inför detta är stor ute i partiet, men kan komma att avta drastiskt redan när partiledningen lägger sin alternativa vårbudget i maj.
Trots de ideologiska övertonerna går det att utläsa en del politiskt av Juholts tal. Han gör en helt annan analys av valförlusten 2010 än Mona Sahlin. Det var inte idéerna det var fel på, bara hur de presenterades. Nästa gång måste S stå för ”en begriplig politik”, en egen färdriktning utan att snegla på andra (Moderaterna).
Juholt lyckades också tala i prick en timme om Sveriges framtida utmaningar utan att nämna ordet ”företag”. Om det beror på ointresse eller okunskap får visa sig, men i talet lät han påskina att det är den offentliga sektorn som ska fixa både välfärden och jobben framöver.
Ändå var det ingen vänsterpartist som stod där i talarstolen. När Juholt blev konkret visade han att innehållet kan skilja sig från utanpåverket. Som om skolan: Visserligen har eleverna nu förvandlats till ”kunder på en marknad”. Men det var ändå rätt att öppna för friskolor och valfriheten ska finnas kvar. ”Det är avarterna vi vill åt”, sade Juholt. Precis som Jan Björklund (FP) nyligen konstaterat.
Juholt hann också tala sig varm för EU:s möjligheter och USA:s viktiga internationella roll sedan Obama blev president.
Avsaknaden av miljöpolitik i talet kan möjligen tolkas som ett distanserande till den andra rödgröna samarbetspartnern, Miljöpartiet. Men det kan också ha handlat om hänsyn till företrädaren Mona Sahlin på första bänkraden. I sitt avskedstal på fredagen gick hon till kraftigt angrepp mot kärnkraften och att Juholt är en kärnkraftsvän är ingen hemlighet.
Nystarten för Socialdemokraterna började med den nye partiledaren, som satte tonen. Men redan någon timme senare började laget runt Juholt att ta form. Carin Jämtin valdes till partisekreterare och Mikael Damberg tog plats i Verkställande utskottet (VU).
Dambergs inflytande i S-politiken blir intressant att följa om han nu också, vilket många tror, utses till ekonomiskpolitisk talesperson. Damberg står ju för det mesta som Juholt saknar, som storstad och alternativa driftsformer.
Rollfördelningen dem emellan får nog trots allt större betydelse för partiets politik än snacket vid fikaborden.