Gunnar Törnqvist beskriver på mindre än hundra sidor mycket av det som gång på gång måste sägas om kreativitetens villkor, i Sverige och mer generellt. Människor med hög kompetens och stor kreativ förmåga dras till platser eller institutioner där det finns erfarenhet och gedigen kunskapstradition. Ibland är det behovet av kontakter med förebilder och likasinnade som är viktigast. Ibland är det ekonomiska överskott och goda materiella villkor som lockar. Om både kunskapstradition och god ekonomi finns på samma plats så blir dragningskraften ännu större.
Till detta kommer att tillvaron inte får vara alltför reglerad. Fritt informationsutbyte, oväntade möten mellan företrädare för olika forskningsområden och inriktningar och en viss sund oreda både när det gäller tankemönster och organisatoriska strukturer gör det lättare för kreativa människor att komma till sin rätt.
Samtidigt ska man minnas att den kreativa processen till sin natur ofta är rörlig. Törnqvist tecknar i korta skisser några enskilda forskares levnadsbana. Hemmens och skolans betydelse för att utveckla den kreativa förmågan är slående, liksom vikten av direkta personkontakter. Törnqvists skildring av hur Niels Bohr och Albert Einstein var så engagerade i ett vetenskapligt samtal att de gång på gång åkte för långt med spårvagnen när de möttes i Köpenhamn är lika rolig som rörande - och sann.
Mätningen vid Jiao Tong University Institute of Higher Education i Shanghai bygger på fem indikatorer som täcker in antal nobelpristagare med tyngdpunkt på samtida pris, antal citerade forskare, antal publicerade respektive citerade artiklar och antal fakultetsmedlemmar. Mycket som kunde räknas in fattas, men när man ser listan över de hundra mest framgångsrika universiteten förstår man att institutet måste ha träffat ganska rätt.
En rad amerikanska, samt några brittiska, tyska och japanska universitet upptar övre delen av listan - med Karolinska institutet på en hedrande plats 39. Uppsala universitet ligger på plats 59 och Lund på plats 93. Inga andra svenska universitet når upp bland de hundra bästa. Det svenska Vetenskapsrådet har i praktiken sagt samma sak med konstaterandet att den banbrytande forskningen i vårt land utförs vid ett fåtal lärosäten med lång tradition, många mötesplatser och hög koncentration av kompetens.
Har detta någon betydelse utöver att studien tycks bekräfta uppfattningen att Uppsala är bäst (eller i alla fall näst bäst och åtminstone i Sverige)? Ja, i mycket hög grad.
Sveriges framtid som ledande forskningsnation är enligt många debattörer i fara. Statsanslagen har legat stilla, nyexaminerade forskare går över till annan verksamhet för att inga tjäns-ter står att uppbringa, knappa resurser fördelas efter andra kriterier än vetenskaplig kvalitet. USA drar ifrån i synnerhet inom biologisk och medicinsk forskning medan hela EU - inte bara Sverige - släpar efter.
Höstens forskningspolitiska proposition blir en av de viktigaste under hela mandatperioden. Thomas Östros har i några uttalanden aviserat en kursomläggning i riktning mot koncentration till etablerade kunskapscentrum och till de bästa projekten och de bästa forskarna. Det är bra. Men motståndet kommer att vara stort. Det blir ett viktigt test för det politiska systemet i Sverige att visa att man kan stå emot de krafter som vill behandla forskningspolitiken som ännu en form av regionalpolitik.