På fredagen hade ännu en kvinnlig aktivist lyckats ta sig in i det hinduiska templet Sabarimala i indiska Kerala. I onsdags gick två kvinnor in i helgedomen – de första sedan Högsta domstolen i september hävde förbudet mot att flickor/kvinnor på tio–femtio år (menstruerande ålder) ska få besöka Sabarimala. Kvinnorna hade försökt tidigare och stoppats – nu eskorterades de av polis och mötte inget motstånd.
Nyordningen har mäktiga motståndare: premiärminister Narendra Modis nationalistparti BJP motsätter sig domstolsordern, eftersom man anser att den hindrar hinduerna från att utöva sin religion.
Det juridiska stödet gentemot kvinnorna kan inte underskattas. Den ”kvinnornas mur” (oavsett längd, 62 mil låter ofattbart) som bildades i tisdags är ett mäktigt tecken på förändring i ett jätteland med många former av traditionellt kvinnoförtryck. Folklig resning sker ju ofta när man tycker sig se ljuset i tunneln. Detta inger hopp.
Men fredligt tempelbesök och mänsklig kedja till trots – aktionen kringgärdas inte av lugn. Tvärtom. Våldsamma protester har ägt rum på flera håll i Kerala, och en person dog vid stenkastning mot demonstranter. Polisen har satt in tårgas, chockgranater och vattenkanoner för att stävja sammandrabbningarna mellan vänstersympatisörer och konservativa. Omkring 1 300 personer har gripits.
Allt på grund av att tre kvinnor, som skulle kunna ha mens, har gått in i en byggnad. Ja, en överstepräst har beslutat att stänga hela templet för ”rening”.
Synen på menstruation är laddad i många kulturer. 2014 utropades till ”Mensåret” i Sverige, varefter aktivismen blomstrat. Även hos oss finns en tystnadskultur, en äckelstämpel. De religioner som upphöjer andlig renhet, som Sikhismen och Bahá’i, tycks sätta sig över mensdemoniseringen; sikhismen ser menstruationscykeln som en gudagiven process som ger liv.
Dit är det en bit i Kerala. Men helt klart har hoppet tänts om förändring för Indiens kvinnor. Sabarimala lär inte vara det sista ”slagfältet”.