Tidigare statsminister Göran Persson berömde på 1990-talet Kinas "politiska stabilitet". Fallet med den svensk-kinesiske bokförläggaren Gui Minhai har åter väckt frågan om Sveriges inställning till diktaturen. Ser vi hur illa ställt det är?
I februarinumret av New York Review of Books finns ett reportage om "China's new muslim Gulag", det vill säga de kinesiska lägren för uigurerna i Xinjiang-regionen i nordvästra Kina. Lägren beskrivs förstås inte som fångläger eller fängelser från officiellt håll, men det är just vad de är. En betydande andel av regionens muslimska befolkning hålls i dessa läger och tvingas bland annat
att avsäga sig sin tro och visa att de är lojala med kommunistpartiet. Enligt FN rör det sig om uppemot en miljon fångar, men det kan vara långt fler än så.
Först förnekade regimen att dessa läger existerade. Det talades om att personer hade förflyttats för jobb i andra delar av regionen. Sedan har det hetat att lägren bland annat syftar till att motverka extremism.
Det var först 2017 som information om lägren började sippra ut till omvärlden. Tidigare fångar vittnade om hur de tvingats sjunga hyllningssånger till kommunistpartiet, ta avstånd från islam, studera kinesiska och kinesisk historia, och titta på propagandafilmer. Fångar som vägrade att göra dessa saker riskerade att utsättas för exempelvis elektriska chocker. Genom bestraffning, som att låta fångar gå hungriga, har man pressat intagna att lyda.
Det ska nämnas att det har förekommit flera terrordåd i regionen, och extremism måste förstås bekämpas. Men allt från uigurernas krav på ökad självständighet till gatudemonstrationer kallas för terrorism. Makthavare i Xinjiang-provinsen ser extremism överallt: om folk bär slöja, inte dricker alkohol, firar fastemånaden Ramadan eller bara inte följer statsmedia. Kina går hårt fram för att assimilera och indoktrinera.
Inte nog med att det är ett fruktansvärt förtryck att fråntas sin tro och identitet, och att människor hålls i omskolningsläger, riskerar Kinas hårdföra taktik bara att leda till ökad extremism. Nyligen kritiserades Kina av Turkiet, som kallade behandlingen av uigurerna för "en skam för mänskligheten". Beskrivningen är det inget fel på. Men Turkiet, som har ägnat sig åt ett hårt förtryck av minoriteter i över ett sekel, kastar sten i glashus. Förtrycket pågår som bekant än i dag. Partiledare och andra ledande politiker från det prokurdiska parlamentspartiet HDP sätts i fängelse en efter en, och anklagas felaktigt för "terrorism".
Just Turkiet, som till och med har fler fängslade journalister än Kina, är knappast rätt land att tala om mänskliga rättigheter. Det är däremot Sverige och andra demokratier i EU. Gemensamt kan rösten mot Kina bli starkare. Höj den.