Inför gårdagens val i Israel har den stora frågan varit om den pensionerade arméchefen Benny Gantz och hans mittenorienterade Kahol Lavan, ”Blåvitt”, kan vinna över premiärminister Benjamin Netanyahu och konservativa Likud. Opinionsläget har varit jämnt. Oavsett valresultat väntar sedan en i vanlig ordning komplicerad regeringsbildning.
Netanyahu dras med korruptionsskandaler och jagas av åtal, men har försökt locka väljare med populistiska utfall mot bland annat pressen. Precis som vid tidigare val har han ägnat sig åt polarisering genom att varna för araberna. Bland hans politiska vänner finns Ungerns Viktor Orbán och Brasiliens Jair Bolsonaro. Och likt Trump var Netanyahu - ”Bibi” - tidigt ute med att använda sociala medier som direktkanaler till väljarna.
Att Nethanyahu trots allt, efter en tioårsperiod som premiärminister, har ett betydande stöd beror på låg arbetslöshet, god ekonomi, beundrad högteknologisk sektor - och det utsatta säkerhetsläget. Han ses av sina anhängare som garanten för trygghet och säkerhet. Hamas skjuter missiler och representanter för Iran har talat om att utplåna "den sionistiska regimen". Hoten mot Israel är en säkerhetspolitisk realitet. En inte ovanlig inställning om politiken i Mellanöstern är att "antingen sitter man runt middagsbordet eller så är man en del av middagen".
På avstånd, i tryggheten i Sverige, är det lätt att tappa nyanserna. Nyligen skrev exempelvis 171 svenska artister och kulturarbetare att ”Sverige måste säga nej till Eurovision i Israel” (Aftonbladet, 2/4). När Azerbajdzjan stod som värd för Eurovision hördes däremot inga högljudda protester, inte heller syns några kändisupprop mot Hamas eller Fatahs användning av tortyr mot oliktänkande.
Ja, Israel är en demokrati och just därför ska höga krav ställas på landet. Vi har rätt att förvänta oss mer av demokratier. Men om det nu är mänskliga rättigheter som är i fokus för de svenska artisterna borde de reagera mot långt fler Eurovision-deltagare. Relevant kritik mot Israel skulle bita betydligt bättre om Israel-Palestina-konflikten inte ständigt användes för politisk positionering.
Det ska påpekas att ”mittenkandidaten” Benny Gantz inte har gett några signaler om att vilja förhandla om en palestinsk stat, och att han förespråkar fortsatt kontroll över Västbanken. Han vill också att Israel behåller greppet om Jerusalem, inklusive de delar som ockuperats.
I bombastiska kampanjfilmer profileras Gantz som hårdingen som bombat Gaza ”tillbaka till stenåldern”, och det "skryts" om att det under hans befäl har dödats många terrorister. En kandidat som utmanar Nethanyahu behöver tyvärr intyga väljarna att (även) han är en sann patriot. I den bästa av världar hade högerpopulismen inte präglat den israeliska politiken. Men av två bristfälliga alternativ är Netanyahu tveklöst det sämsta.