I en ny rapport från det ansedda forskningscentret Fundação Getulio Vargas analyseras vilka konsekvenser EU:s och USA:s ekonomiska kriser fått för de fattiga i Brasilien. Finanskrisen hösten 2008 ”gav en lika svår som snabbt övergående baksmälla”, konstaterar författarna, men sedan dess tuffar det på. 2011 minskade fattigdomen i Brasilien med 8 procent. Förvisso var det bara hälften av minskningen 2010, men år 2010 var å andra sidan valår och dessutom hämtade man upp tappet efter finanskrisen.
Författarnas prognos för de kommande två åren är att fattigdomen minskar ytterligare. Mellan 2003 och 2014 kommer totalt 52 miljoner brasilianare att ha tagit steget in i medelklassen, vilket i dagsläget innebär en familjeinkomst på mellan 6400 och 27500 kronor i månaden. Och nästan 16 miljoner brasilianare kommer att ha tagit steget bort från medelklassen, uppåt.
På tolv år kommer antalet personer i den ekonomiska medel- och överklassen att ha fördubblats, och antalet i de fattigare inkomstklasserna att ha halverats.
Orsakerna till denna framgång kan i korta drag beskrivas så här:
Demokratiseringen på 1980-talet ledde till att Brasilien 1993 fick en ansvarsfull regering som bekämpade den dittills kroniska inflationen genom att sanera det kaos i statsfinanserna som militärregeringarna lämnat efter sig.
Ett antal skolreformer på 1990-talet ledde till att ungdomarna från fattiga familjer fick tillgång till den nu allt bättre fungerande arbetsmarknaden.
Transfereringsprogrammen som skapades i början av 00-talet gjorde det sedan möjligt för de fattigaste familjerna att planera sin ekonomi.
Den snabbt växande interna konsumtionen och exporten av jordbruksprodukter har under tiden bidragit till relativt hög ekonomisk tillväxt.
I slutet av förra året gick Brasiliens ekonomi om Storbritanniens och blev världens sjätte största. Om några år går man om Frankrike.
Stormaktsambitionerna stiger med den ekonomiska makten och självsäkerheten, och Brasiliens engagemang som såväl investerare som biståndsgivare runt om i Latinamerika och Afrika växter snabbt.
Man tänker då att det skulle stå en kö med Sida-delegationer vid ministeriet för social utveckling här i Brasilia för att studera i detalj hur man bekämpat fattigdomen så snabbt, och att den svenska regeringen omgående skulle tacka ja till Brasiliens inviter till biståndssamarbete på andra ställen i världen. Men tyst är det, kanske vet man redan allt?