Den djupa ekonomiska krisen i Grekland har skrämt upp euroländerna. Till försvar för euron - och för EU över huvud taget som ekonomisk aktör - ska EU-kommissionen senare i maj lägga fram förslag för att återställa det långsiktiga förtroendet för euron.
Men den grekiska krisen vägrar att försvinna trots de miljarder i stöd som redan utlovats. Den elaka marknaden fortsätter att kräva betydligt högre räntor för lån till Grekland än till andra länder och Greklands ekonomi har nu fått skräpstatus, alltså högs-ta risk. Eurons värde sjunker. Kraven på reformer ökar alltså.
Sverige med sin starka ekonomi har - liksom de andra nordiska länderna - kommit överraskande lindrigt undan den internationella krisen. Det svenska budgetunderskottet är minst i EU, även om arbetslösheten ligger något över genomsnittet i unionen. Men det är inte för att Sverige står utanför euron som situationen är hyfsat bra. England, som inte heller har euron, har budgetunderskott i Greklandsklass. Tur och långsiktigt framgångsrik ekonomisk politik har hittills klarat oss rätt bra i Sverige under krisen.
Men vad ska EU göra för att förhindra nya kriser? Kommissionens förslag väntas bland annat stärka den så kallade stabilitetspakten med gräns för budgetunderskotten. Medlemsländernas ekonomiska politik ska övervakas. Och för att detta ska fungera ska man skapa en krismekanism.
Allt det här låter ju bra. Problemet är att de flesta länder hitills har struntat i stabilitetspakten. Till och med Tyskland, som var det land som drev fram paktens regler och strängt har sagt till andra länder att följa dem, har nu egna budgetunderskott som överstiger de 3 procent av BNP som pakten stadgar.
Tanken är att regeringarnas budgetförslag ska granskas på EU-nivå innan de går till parlamenten. Om EU ska gå in och rädda ett lands ekonomi ska kraven vara så hårda att landet inte längre får besluta om sin ekonomi utan ställs under en sorts förmyndare.
Om de här förslagen genomförs innebär det att EU tar ytterligare steg mot en djupare politisk integration. Men att det skulle ske verkar inte så troligt. Stämningen i EU är snarare mer nationalistisk och mindre EU-entusiastisk än tidigare. Man kan lätt föreställa sig de politiska reaktionerna i länder som skulle drabbas av sådana stränga åtgärder. Sannolikt slutar det hela med rekommendationer från EU snarare än bindande beslut.
Men det kanske ändå inte är någon katastrof. Greklands öde visar att den elaka marknaden noga studerar utvecklingen och sätter mycket tuffare press på de länder som inte lyssnar på goda råd än vad EU någonsin skulle våga. Hur det går till slut med Grekland är ovisst, men utvecklingen hittills visar hur hårt det land drabbas som vansköter sin ekonomi. Nu gäller det snarare för EU att snabbt hitta metoder för att förutse och förhindra att nya kriser uppstår som kan drabba hela unionen. Varje medlemsland har ett ansvar.