Spädbarnsdödlighet används ofta som mått på ett lands välstånd och medicinska utveckling. Det kan också ses som ett mått på jämlikhet. Inom ett stort land som USA finns förvånansvärda variationer i spädbarnsdödligheten mellan olika grupper och geografiska områden. Resultatet av ojämlikheten visar sig i den globala statistiken över spädbarnsdödlighet genom att USA ligger dåligt till, med tre gånger så många döda barn per 1000 invånare som till exempel Sverige.
Rikedom som är skevt fördelad visar sig alltså i fler döda spädbarn. I dag rapporterar Unicef om en alarmerande hög risk att dö för barn i världens fattigaste länder. Risken att dö före ett års ålder kan vara 50 gånger så hög som för barn i de rikaste länderna. Och mest jämlika, kanske man kunde tillägga.
Åtta av tio länder med högst spädbarnsdödlighet ligger i Afrika, och siffran är också skyhög i Pakistan. Allra lägst dödlighet har de japanska spädbarnen, enligt Unicef:s statistik.
Det värsta är, menar organisationen, att mer än 80 procent av dödsfallen bland nyfödda skulle gå att förhindra. Under det senaste kvartalet har stora förbättringar setts hos äldre barns hälsa. Men bland de allra minsta dör alltjämt uppemot tio procent.
”Med tanke på att majoriteten av dessa dödsfall kan förebyggas är det tydligt att vi sviker världens fattigaste barn”, säger Henrietta Fore, chef för Unicef.
Det lidande som små barns sjukdom och död orsakar är ohyggligt. Det är också just sådana upplevelser som kan driva människor att bryta upp för att söka en bättre tillvaro i ett annat land. Precis som många av våra förfäder gjorde under den stora emigrationsvågen till USA.
År 1900 var dödligheten bland barn yngre än ett år 98,46 per 1000 invånare. I Sverige. För de länder som har samma siffra i dag är skillnaden enorm: det behöver inte ta hundra år att arbeta på en minskning. Man vet redan vad man ska göra. Ändå ser det ut som det gör. Låt oss därför hoppas att 2018 blir de yngsta barnens år.