Generalöverste Abd al-Fattah al-Sisi, som är Egyptens militäre chef och försvarsminister, framträder nu som landets verklige ledare. Han bryr sig inte ett vitten om att Muhammed Mursi enligt grundlagen är överbefälhavare – grundlagen har han nämligen upphävt. Samtidigt har man arresterat Mursi och många andra medlemmar av Muslimska brödraskapet.
Missnöjet med Mursi och hans islamistregering var naturligtvis verkligt, och i de flesta avseenden välförtjänt. Presidenten hade motståndare långt utanför de sekulära oppositionsrörelserna; kristna kopter, gamla Mubarakanhängare, unga demokratidrömmare och heltidsrevolutionärer som utgjorde protesternas hårda kärna. Den ekonomiska kräftgången, det politiska kaoset och presidentens egna över- och klavertramp vann honom miljoner nya fiender under det år han hade vid makten.
Det finns därför många sätt att betrakta det som har hänt i Egypten. Man kan se det som ett folkligt uppror, till vilket militären slutligen anslöt sig. Man kan till och med, som den liberale oppositionsledaren Muhammad al-Baradei, kalla det en ”korrigering av revolutionens kurs.”
Men för den som tar ett steg tillbaka och betraktar egyptisk politik i det lite längre perspektivet, är det framförallt en sak som framträder tydligt: att kuppen 3 juli 2013 representerar en återgång till den gamla ordningen.
Militären har styrt Egypten i sex decennier. I juli 1952 störtade Gamal Abd al-Nasser och hans ”fria officerare” kung Farouq och det bräckliga flerpartisystem man ärvt av det brittiska kolonialväldet. När Abd al-Nasser avled 1970 följdes han av militärkollegan Anwar al-Sadat, som lönnmördades 1981 och ersattes av flyggeneralen Hosni Mubarak. När Mubarak störtades våren 2011 tog en militärjunta över ledningen för landet. Den ersattes först i juni 2012 av Muhammad Mursi, som därmed blev den förste egyptiske presidenten någonsin som inte utsetts av militärledningen.
Om man bara finge ett ord för att beskriva Mursis roll i egyptisk politik vore det därför varken ”islamist” eller ”populist”. Det som skiljer honom mest från föregångarna var snarare att han var civilist.
Det tog ett år och ett par dagar, sedan var det epålettlösa mellanspelet vid makten över. Nu stundar en snabb övergång till nya civila ledare och en samlingsregering, med eller utan Brödraskapet. Högsta domstolens ordförande Adli Mansour har redan installerats som övergångspresident, tills nya val kan hållas.
Militären lovar förstås dyrt och heligt att de inte ska ta över det direkta styret över landet, men piskan har smällt och generalerna har visat vem som bestämmer. Ingen framtida egyptisk president lär glömma det, hur folkvald han än är.