Uppsalas stadskärna sträcker sig över en förhållandevis liten yta. Denna yta rymmer väldiga byggnader som inte bara är Uppsalas angelägenhet utan som måste betecknas som nationella klenoder. Jag tänker förstås på Domkyrkan, Gustavianum, Carolina Rediviva, Slottet och Botaniska trädgården med Linneanum med flera. När den påkallade förtätningen av innerstaden ska genomföras parallellt med att en rad funktioner måste få rum där är det ofrånkomligt att konflikter uppstår.
Det ser vi när nu förslagen om utbyggnaden av kvarteret Blåsenhus kommer i tät följd. Knappt har studenterna intagit det nya Pedagogcentrumet förrän förslagen om studentbostäder i varierande hushöjd dyker upp, och som pricken över i:et i kvarteret: Uppsala universitets nya förvaltningshus med åtta våningar i hörnet Dag Hammarskjölds väg–Norbyvägen.
Det slående i denna process är att de som svarar för byggenskapen och användningen av byggnaderna tycks sakna känsla för att nytillkomna inslag i miljön påverkar dessa klenodbyggnader. Den okänslighet vad gäller arkitektonisk utformning som vi sett hittills gör att man tror att det är meningen att de gamla byggnaderna ska dekorera de nytillkomna.
Det är svårt att tänka sig Slottet utan Botaniska trädgården, men här gjorde ju 1800-talets byggherrar redan en fadäs som lade den nuvarande Dag Hammarskjölds väg rakt genom Slottsträdgården, låt vara att den skulle vara ett provisorium. Den blev dock ett sällsynt långlivat sådant, nära 200 år.
Dagens byggherrar borde vara klokare och tänka på att byggenskap i nära anslutning till den gamla Vasaborgen måste ges en utformning som innebär arkitektonisk anknytning till såväl Slottet som till Botan. Detta struntade Akademiska hus i när Pedagogcentrum uppfördes. Arkitekturen i den nya byggnaden var sällsynt trivial. Att det skulle uppstå samklang mellan de båda fastigheterna ignorerades. Botan reducerades till en vacker rabatt till Blåsenhuskomplexet.
Man borde ha tagit lärdom av den kritik som följde på detta. Men icke. Uppsala universitets nya åttavåningsbyggnad avsedd för universitetsförvaltningen, och som ska ligga så gott som i Slottets trädgård, ser många som just en provokation – även om huset inte blir högre än Slottets sockel.
Denna nya byggnad borde få en utformning som inte provocerar den klassiska miljön utan som låter sig inlemmas i den. Det handlar förvisso om hushöjd men inte bara det. Dagens byggherrar har uppenbarligen bara ögon för sina nya skapelser, inte sammanhanget.
Visst är det är oslagbar lokalisering av en byggnad helt i anslutning till Slottet! Och visst är det en fantastisk placering av den pedagogiska utbildningen i en byggnad från vilket man har direktkontakt med Botaniska trädgården och med Slottet. Men om man ignorerar krav på hög arkitektonisk kvalitet löper också de gamla byggnaderna risk att mista sin glans i en störande omgivning.