I Helsingfors är det uppochnervända världen. Nästan 30 grader varmt, och dessutom varma känslor i den annars så frostiga relationen mellan USA och Ryssland.
Vladimir Putin anlände till mötet med ett lyckat fotbolls-VM i ryggen, medan Donald Trump infinner sig i Helsingfors efter att nyligen ha stuckit knivar i ryggen på sina allierade i EU och Nato. Trump har kritiserat bundsförvanter som Theresa May och Angela Merkel, men Putin får lovord. Dessutom väljer den amerikanske presidenten fel tillfälle att för första gången vara självkritisk när han säger att den dåliga relationen mellan USA och Ryssland är USA:s fel. Relationen har varit stel sedan Rysslands annektering av Krim 2014 och blev om möjligt ännu sämre efter de välgrundade misstankarna om att Ryssland använt nervgiftet Novitjok för att förgifta agenten Sergej Skripal och hans dotter Yulia. Det är utan tvekan Rysslands agerande som ligger till grund för det dåliga förhållandet.
Några dagar innan presidenternas träff meddelade det amerikanska justitiedepartementet att tolv ryska medborgare misstänks för att under det amerikanska presidentvalet 2016 ha hackat sig in i det demokratiska partiets datorer. Trump menar att den så kallade Rysslandsutredningen är en ”katastrof” och tar ställning för Putin (som förnekar) och mot sin egen underrättelsetjänst. Han gladde sig dessutom åt att Putin erbjudit sig att hjälpa till i utredningen av de tolv misstänkta ryska medborgarna. Det är häpnadsväckande. Trump bryr sig mer om att trycka till Demokraterna och Hillary Clinton, som han paradoxalt nog menar ska ha tillåtit Ryssland att försöka påverka valet, än om sitt eget lands demokrati.
Talmannen i USA:s representanthus, republikanen Paul Ryan, sa i ett uttalande att Ryssland utan tvekan blandat sig i det amerikanska presidentvalet och att presidenten måste förstå att landet inte är en allierad. Ryan sa också att Putins värderingar står i motsats till de amerikanska. Talmannens ord är en liten tröst i en tuff tid. Det republikanska partiet tar alla chanser att kalla sig patrioter, och borde därför inte heller understödja presidentens politik som snarare går Rysslands ärende än skyddar amerikanska intressen.
Det är lätt att ropa varg när det gäller Donald Trump. När allting är chockerande, blir också ingenting chockerande. Det är just den långsamma normaliseringen som är farlig. Men bara för att Trumps obehagliga överraskningar inte längre förvånar betyder det inte att hans handlingar blir mindre farliga. Snarare är den senaste tidens utspel värre än tidigare. En värld där Kreml har en pipeline som pumpar information rakt ur Vita Huset, med presidentens goda minne, är farlig inte bara för USA utan också i långa loppet för den liberala demokratin.