Allianspartierna förde in ett löfte om höghastighetståg, kopplat till bostäder och infrastruktur, i sitt valmanifest 2014. Alliansen förlorade valet och snart kom verkligheten ikapp. Kostnaderna växte för varje beräkning som gjordes. Den så kallade Sverigeförhandlingen som tillsattes sommaren 2014 kom inte till något avgörande. Allt fler menade att den viktiga infrastruktursatsningen under överskådlig framtid måste bestå i att få den vanliga järnvägen att fungera bättre. Två av allianspartierna, M och L, markerade tydlig skepsis mot hela projektet.
Nu är det den rödgröna regeringens tur. Miljöpartiet har låst sig hårt vid uppfattningen att höghastighetståg är en miljösatsning. Socialdemokraterna har varit betydligt mer skeptiska och har bland annat velat sänka hastigheten på tågen - ett säkert sätt att ta död på hela projektet. Finansminister Magdalena Andersson (S) har hållit hårt på att kostnaderna måste rymmas inom budgetramarna. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har däremot föreslagit storskalig lånefinansiering. Båda följer sina givna roller.
Nu tycks någon sorts kompromiss vara på väg. Det gäller för Socialdemokraterna att hålla Miljöpartiet på gott humör och man vill naturligtvis, precis som alliansregeringen, ha något storslaget att visa upp i valrörelsen. Men kan man inte få enighet över blockgränsen om finansieringen och om tågens hastighet så hjälper det inte. Projektet är så stort att det kommer att ta många mandatperioder att förverkliga – och många olika regeringar. Centern har, av samma skäl som MP, hela tiden varit för höghastighetståg. Nu tycks också KD ansluta sig. Desto större skäl för Moderaterna och Liberalerna att hålla emot.
Miljöargumentet är uppenbart illusoriskt. Det är klart att tåg är miljövänligare än bilar och flyg. Men det verkliga miljöproblemet här är ju att de vanliga tågen och banorna har så stora problem att folk hellre tar bilen, exempelvis för den dagliga arbetspendlingen. Att mot den bakgrunden i stället lägga enorma belopp på ett helt nytt järnvägssystem, som ska binda samman Stockholm, Göteborg och Malmö och som kommer att ta decennier att få färdigt framstår som helt oförsvarligt.Höghastighetståg kan vara en bra idé i länder med större befolkning, större befolkningstäthet och större storstäder än i Sverige. I vårt land är risken överhängande att projektet i stället binder upp kapital och låneutrymme och tränger undan andra angelägna satsningar på förbättrad infrastruktur.
De fördelar som höghastighetståg kanske skulle kunna ge ligger långt in i framtiden. Under tiden plågas den vanliga järnvägstrafiken av brister i underhåll och kapacitet. Att se till att verkliga tågresenärer i dag ska kunna komma fram säkert, bekvämt, miljövänligt och i tid är en betydligt viktigare politisk uppgift än att binda sig för ett helt nytt trafiksystem.