Studerar man svensk försvarspolitisk historia är det lätt att bli deprimerad. Ständigt har försvaret varit i otakt med omvärldens krav. Vi reagerar alltid med fem till tio års eftersläpning. Försvarsbeslutet 1958 utgör ett undantag. Erlander insåg konsekvenserna av Ungernrevolten och Suezkrisen 1956 samt av Koreakriget. Det svenska flygvapnet förstärktes kraftigt och blev en maktfaktor i Östersjöområdet.
Efter år 2000 utraderades den svenska armén. Till slut fanns bara våra förband i Kosovo och Afghanistan kvar. Var gång dessa återvände hem upplöstes de dock och försvann ur rullorna. Marinen reducerades avsevärt och flygvapnet halverades men saknar nu ändå en adekvat beväpning.
Rysslands anfall mot Georgien 2008 kastade ett obarmhärtigt ljus över försvarets förfall, men åtgärder som sedan vidtagits består mest av ord och inte hårdvaluta. Carl Bildt sköter utrikespolitiken men påverkar inget annat. Anders Borg styr allt annat, även försvaret, varför Sverige saknar en säkerhetspolitik värd namnet.
Regeringen hävdar nu att Sverige skall försvaras och att vi skall kunna ingripa i närområdet. För marinens del har detta inte lett till några konsekvenser. Våra korvetter är inte operativa och saknar luftvärn. Armén sägs få sju bataljoner före 2019, men bara tre av dem kommer att kunna genomföra verklig strid.
Vid den tidpunkten har deras stridsfordon veteranbilsstatus med snart trettio år på nacken. Övriga bataljoner kallas med Orwellskt språkbruk för ”manöverbataljoner”. Det betyder att de inte kan genomföra riktig strid utöver den typ av smärre skärmytslingar som sker i till exempel Afghanistan. Det svenska artilleriet skall bestå av tjugofyra pjäser!
Vi övergår nu till ett yrkesförsvar. Personalkostnaderna blir så höga att vi aldrig kan skaffa de förband som krävs för landets försvar. Trots en stark rysk upprustning och ett allt mer sviktande Nato fortsätter vi i praktiken att prioritera insatser i fjärran länder.
De tre stridsbataljonerna räcker till för att försvara Arlanda men inte mer. Detta skapar inget trovärdigt försvar den dag det skulle behövas Nu växer oron i Finland över våra bristande resurser men än mer över vår bristande försvarsvilja. Sverige är 150 mil långt. Geografin och magra transportresurser gör det svårt att i ett krisläge snabbt flytta förband mellan olika landsändar. Det militära läget påkallar i dag inga stående arméförband utöver vad insatserna utomlands kräver. Färre stående enheter och fler välövade förband i beredskap skulle ge större och bättre krigsorganisation.
Vi är ur takt med utvecklingen i Östersjöområdet. En liten yrkesarmé hade kunnat godtas under nittiotalet. Nu är det bara en tidsfråga innan vi till delar tvingas återinföra den värnplikt som aldrig borde ha övergivits.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.