MARIA MASOOMI: Förr var det fult att vara duktig

Jag önskar att den skoldebatt som för närvarande pågår i Sverige även skulle ha varit aktuell under mitt barns skoltid för 10 eller 15 år sedan. Jag skulle då inte känt mig ensam om att tycka att skolan inte var rustad för barn med behov av större utmaningar än den vanliga undervisningen och läxmängden.
Jag var ofta frustrerad över det slöseri med resurser (barnens bästa inlärningstid) som pågick och kände att jag hela tiden var tvungen att vara på min vakt för att se till att mitt barns kunskapstörst tillfredsställdes. Jag minns inte att jag gick på ett enda föräldrasamtal där jag inte bad om att han skulle få andra (för honom) mer utmanande böcker eller läxor för att skolan skulle upplevas mer stimulerande. Jag kände mig ofta missförstådd och vet att jag inte så sällan av vissa lärare uppfattades som en krävande förälder, men de måste ha sett och känt att detta inte var något som jag tvingade på min son, utan det var hans egen vilja.
Han svarade ofta på frågan:" vad tycker du om skolan?" - "tråkig" var det spontana svaret. Han var inget geni, utan bara ett barn som ständigt var i behov av utmaningar och tack vare idrottsaktiviteter och tävlingsvanor sedan tidig ålder, drevs han också av tävlingsinstinkt och gillade prestationer.
Det tillhörde hans vardag att få höra från lärarna att eftersom han kunde svaren borde han låta andra barn räcka upp handen och svara på lärarens frågor. "När de ser att du hela tiden räcker upp handen, så kan de känna sig dumma och få dåligt självför-
troende" - var en lärares kommentar. Nu vill jag inte kritisera enskilda lärare, de gjorde så gott de kunde och följde bara en omodern skolpolitik och den kultur som i så många år rådde inom skolsystemet.

Jag visste inte hur jag skulle hantera situationen, jag bad ofta lärarna att ge honom hemläxor (får barn överhuvudtaget hemläxor i Sverige?) och undervisa honom ur andra lite mer "avancerade" böcker. Jag minns att jag ett par gånger bad sonen att låta bli att räcka upp handen - "bara du själv vet att du kan svaren, kan du känna dig stolt". "Mamma, jag lovar, det är inte jag som är duktig, det är andra som inte lyssnar när läraren undervisar. Jag läser ju aldrig efter skoltiden, jag lär mig allt på plats." En gång minns jag att han skrek frustrerat "bara för att jag är duktig så måste jag straffas?"
Jag längtade bara efter att han skulle få större studieutmaningar och mer individuell anpassad undervisning. För annars fanns det en stor risk för att han skulle tappa suget för skolan och studier. Räddningen kom först i gymnasiet då han började ett internationellt program. Det är inte särskilt påverkat av svensk skolpolitik - vilken inte alltid uppmuntrar begåvade elever och i många fall till och med släcker gnistan och lusten till studier i dem.
I dag är jag glad över att jag inte fullständigt lämnade mitt barn och hans öde i svensk skolpolitiks händer.