Förnuft och känsla i politiken
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Opinionssiffrorna inför primärvalet i New Hampshire visade sig snart vara nästan lika bleka och vissa politiska bedömare avskrev nära nog hennes utsikter till förmån för den karismatiske Barack Obama. Men så hände något. Efter att hon var nära att brista i gråt under ett engagerat tal vid ett litet valmöte i New Hampshire skrevs otaliga spaltmeter om denna spektakulära känslouppvisning, och nu hade Clinton medvind igen. Kan tårar ha så stark politisk verkan, och vad innebär det i så fall för den demokratiska processen?
Kanske finner vi en ledtråd i en studie utförd vid Emory University i USA. Med hjälp av magnetkamerateknik kunde man analysera hjärnaktiviteten hos väljare som konfronterades med uppenbart motsägelsefulla uttalanden av politiker de sade sig stödja. Samtliga väljargrupper bortförklarade omedelbart dessa uttalanden utan att aktivera något av de områden av hjärnan som normalt används för logiska resonemang.
Samtidigt registrerades hög aktivitet i de centra som kontrollerar känslor. Vi använder oss helt enkelt inte av rationellt tänkande när vi röstar, utan låter magkänslan avgöra. Innebär detta att våra beslut är dåliga och godtyckliga? Är den känslostyrda, intuitiva, väljaren ett demokratiskt problem?
Under de senaste åren har allt fler forskare kommit att ställa frågan om hur mycket sanning som faktiskt ligger i vår intuition; vår förmåga att utan rationell slutledning nå omedelbar kunskap om exempelvis andra människors kapacitet och personlighet. Psykologen Seymour Epstein utvecklade redan på 70-talet teorin att människor bearbetar kunskap genom två parallella system. Samtidigt som vi medvetet och rationellt lär oss saker genom slutledning registrerar och behandlar vår hjärna i bakgrunden en mängd små eller perifera intryck och skeenden, som den sedan kan återkoppla till oss i liknande situationer. Vår intuition är således uppbyggd av erfarenhetsbaserad kunskap som vi inte är medvetna om att vi har. Den magkänsla som vi ibland erfar när vi ska ta ett beslut kan därför vara summan av att våra medvetna resonemang jämkas samman med en parallell kunskap som inte bara ackumuleras, utan också manifesteras, på en omedveten nivå. Genom känslor.
Kanske utgör då inte den känslostyrda väljaren en konstitutionell fara. Kanske är det istället så att den gängse statsvetenskapliga analysen saknar vissa avgörande variabler i sin analys av det politiska landskapet, och den folkliga opinionen resultatet av en betydligt mer komplicerad kalkyl än vi begriper.