Vår säkerhetspolitiska situation påverkas av fyra övergripande tendenser.
För det första: Ryssland rustar militärt i ett allt hårdare tempo. Dagens 79 brigader blir 125 runt år 2020. Luftlandsättningsförbanden behålls och moderniseras. 600 nya stridsflygplan och 1 000 helikoptrar anskaffas liksom moderna fartyg, som medger att man över hav kan landsätta två brigadstridsgrupper i en omgång.
För det andra: USA:s ekonomi tvingar redan fram prioriteringar i försvaret. Resurser överförs till Stilla Havet och Mellanöstern och man lämnar efterhand norra Europa.
För det tredje: Tyskland visar ingen vilja att ta mer ansvar för säkerheten i Östersjöområdet. Tvärtom om tycks beroendet av ryska gasleveranser föda en energipolitikens Ribbentrop-Molotovpakt.
För det fjärde: Den svenska nedrustningen av försvaret fortsätter, till synes helt frikopplad från omvärlden. Utvecklingen placerar oss om 15–20 år i ett läge där vi blir beroende av rysk välvilja.
Många hävdar att ett Natomedlemskap skulle lösa detta problem. Det är sant att vi då formellt kommer in under det amerikanska kärnvapenparaplyet, men där är vi de facto redan. Väsentligt, när man lär sig säkerhetspolitikens ABC, är förmågan att värdera nyttan av allianser.
Ett medlemskap ökar säkerheten men bygger också in kostsamma förpliktelser. Man kan långsiktigt heller aldrig fullt ut lita på staters åtaganden. De små Östersjöstaterna riskerar alltid att bli en säkerhetspolitisk handelsvara i förhandlingar om strategiskt viktigare områden. Den egna försvarsförmågan måste dessutom vara så god att alliansländer hinner komma till hjälp och inte ställs inför fullbordat faktum.
Nu till den vanliga frågan: Tänker Ryssland anfalla Sverige? Det är säkerhetspolitiskt en felaktig fråga. Den bör formuleras: Kan Ryssland agera militärt mot oss eller något av våra grannländer? Vägt mot vad som ovan skissats blir svaret: Ja, troligen någon gång runt år 2025, då den nya ryska krigsmakten också hunnit samövas.
I samma stund som ett sådant hot verkligen skulle bli reellt, upphör vi dock att bedriva säkerhetspolitik och akut krishantering vidtar. Frågan om någon tänker angripa oss kan aldrig på lång sikt besvaras. Sådana beslut kan ändras över natt. Resurser däremot skapas i ett minst femtonårigt perspektiv.
Vi har att värdera de militära resurser som omvärlden skaffar och som kan användas. Vår säkerhetspolitik bör vara så långsiktig att vi aldrig hamnar i en akut hotsituation. Omvärldens militära resursutveckling, inte politiska uttalanden, är styrande.
Att nu ta ansvar för vår egen militära förmåga ger oss en bättre grund att motverka negativa tendenser i vår omgivning. Vi blir en trovärdigare samarbetspartner i Östersjöområdet och en framtida dialog med Ryssland blir långt enklare att föra.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.