Alltså knappast någon ”nyliberal” reform, utan en återgång till det system som gällde i Sverige under större delen av 1900-talet, vilket dessutom fungerar utmärkt i nästan hela övriga världen.
De flesta svenskar har själva sett de omedelbara effekterna i sin omgivning: ett kraftigt ökat antal apotek och förlängda öppettider. Även om nyetableringarna inte är jämnt fördelade över landet har miljoner svenskar nu fått kraftigt förbättrad tillgång till apotekens tjänster. Det är, det måste till och med oppositionen erkänna, enastående positivt.
Men vinsterna måste vägas mot de problem som också uppstått. Som vi konstaterade 20 juli (se även dagens brev till ledarsidan) har förtroendet för apoteken sjunkit sedan Apoteket AB konkurrensutsattes år 2009, även om det fortfarande är mycket högt.
Orsaken är bland annat bristande lagerhållning av vissa receptbelagda mediciner och problem med delbetalningsplaner — se gårdagens UNT. Det drabbar i synnerhet de äldre och kroniskt sjuka patienter som är beroende av punktliga leveranser, och personer med låga inkomster eller socialbidrag som inte klarar att betala hela kostnaden på ett bräde.
Det är grupper som särskilt borde skyddas mot omställningsproblem efter avregleringen. Ökad tillgänglighet på kortison och nässprej är utmärkt, men det sociala ansvaret kommer först. Om varken marknadsmekanismerna eller branschens egna åtgärder löser dessa problem måste det naturligtvis bli fråga om hårdare statlig reglering och kontroll.
Det ligger dessutom i Alliansens eget intresse att ta tag i frågan. Annars kan den komma att utvecklas till en mycket svårknäckt valnöt lagom till september 2014.
Ett möjligen ännu större problem är apoteksservicen i svensk glesbygd. Det är svårt, ofta omöjligt, att driva apotek med god lönsamhet på små orter, i synnerhet om det ställs höga krav på till exempel lagerhållning. Den huvudsakliga nyetableringen efter avregleringen har därför skett i storstäderna, och det finns farhågor för att glesbygdsapotek ska börja stänga när omställningsperioden är över. Det skulle skapa en helt oacceptabel klyfta mellan stad och land, och återigen särskilt drabba de äldre och sjuka kunder som är allra mest beroende av god service i sitt närområde.
Apoteket AB är ett verktyg som borde kunna användas för att tackla det problemet, men regeringen verkar inte ha någon färdig strategi. Företagets tidigare ansvar för service i hela landet har upphört, och om ett år slipper man plikten att behålla sina apoteksombud ute i landet.
Vad händer då?