De kurdiska SDF-styrkorna, som strider mot Islamiska staten i syriska Kurdistan, har ett tydligt budskap till Sverige och andra europeiska länder: ”Ni måste ta ert ansvar för terroristerna”. Det är lätt att förstå deras perspektiv. Varför ska kurder och syrier i regionen behöva hantera tillfångatagna IS-jihadister och deras familjer, som har åkt ner dit från Europa – från bostadsområden som Angered och Vivalla?
Om det saknas kapacitet att ställa dem inför rätta i Syrien och Kurdistan, är risken att de försvinner vind för våg och kan utföra nya dåd.
Regeringen har meddelat att Sverige inte kommer att ta hem IS-fångar. Även här utgör dessa personer en betydande säkerhetsrisk.
I dagarna har de politiska förslagen duggat tätt i debatten. Indragna medborgarskap, åtminstone för personer med dubbelt medborgarskap, är något som införts i en del andra länder. En internationell tribunal för att få fler dömda, är ytterligare ett förslag.
I Sverige har ingen av de 150 personer som redan återvänt från IS dömts för brott som har begåtts i kriget. Det säger något om förutsättningarna att ställa återvändarna till rätta. Och eftersom Sverige först 2016 införde förbud mot ”terrorresor” kommer få som eventuellt återvänder att kunna straffas för brottet. Det är en smula ironiskt att en lag mot samröre med och deltagande i organisationer som IS kommer först när terrororganisationen har förlorat kriget.
Lagar ska givetvis inte hastas fram, utan utredas noggrant. Detsamma gäller politiska förslag som kommer i debattens hetta. Men det har också funnits en övergripande senfärdighet – och naivitet – som har präglat hanteringen av våldsbejakande islamism. I flera års tid har det varit känt att svenska medborgare lockas av terrorsekten, och innan dess till andra jihadiströrelser. Ändå har samhället inte varit förberett. Åklagare har saknat resurser, information fastnat mellan olika myndigheter och i stället för att direkt brottsutreda ”återvändare” har arbetet ofta missats.
Samordningen mot extremism, som först leddes av Mona Sahlin, fick för lite gjort och insatser som ”kunskapshus” och ”telefonlinje” blev floppar. Tidigare demokratiminister Alice Bah Kuhnke (MP) kunde inte dölja sitt ointresse för frågan, och fick för det berättigad kritik. Det blev med andra ord mycket prat och lite verkstad.
En person som tidigt borde ha kopplats in är terrorexperten Magnus Ranstorp. På senare år har han flitigt anlitats av makthavare i våra grannländer, av Norges statsminister och flera justitieministrar. Den svenska regeringen har av oklara skäl inte varit lika intresserad.
Det är synd. Ranstorp varnade redan för tio år sedan för radikalisering i den så kallade ”Rosengårdsrapporten”. Tänk om svenska makthavare hade lyssnat i tid.