Kersti Kollberg: Fler borde dra till skogs

Uppsala2009-01-24 00:01
Kersti Kollberg
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Det är inte svårt att tänka sig att Uppsala är varje rättrådig stadsplanerares mardröm. Vilken stad att försöka planera! En å som delar staden i två halvor, en stadskärna som bär den medeltida trånga småstadens alla kännemärken, ett stort slott som tronar mitt i staden, gamla monumentalbyggnader som i planerarens kammare säkert förbannas eftersom de inte kan tänkas bort - och så till råga på allt en stor skog mitt i staden, en lite tuktad vildmark som ligger i vägen för en vettigt utbyggd stad.
Det går att ironisera över stadsbyggande och stadsplanering men det jag vill ifrågasätta är om de senaste årens stadsutveckling verkligen tagit till sig de stora, för att inte säga unika, värden som finns i Uppsala.
Ingen har hittills på allvar föreslagit att
Fyrisån ska asfalteras eller något lika halsbrytande men det värde som stadens skog, Stadsskogen, har ifrågasätts gång på gång. Den nära 88 hektar stora skogen ansätts från alla sidor med bebyggelse och förslag om intrång. Några byggnader i Gläntan i Eriksberg gjorde väl ingenting, hette det när dessa uppfördes, att förlägga småhus i kanten mot Norby skulle väl inte heller påverka, menade många. Och det stora hotet, en föreslagen biltrafikled i tunnel under skogen, är ännu inte undanröjt. Trots att Stadsskogen numera är ett naturreservat lever den farligt.

I debatten om parker och grönytor i staden brukar argumenten framföras i olika idéfåror. Nyttoaspekten betonas ofta, kanske för att man tror att den skulle vara mest hållbar i den politiska processen. Stadsskogen är bra för luften i staden eftersom den tar upp utsläpp, är ett ofta framfört argument. Ett annat är att det är nyttigt för invånarna att kunna andas frisk skogsluft och att motionera. Uppsalabornas behov av njutning betonas inte lika ofta. Glädjen som många känner när biltrafiken inte förmår överrösta fågelsången och vindens sus i träden eller det lustfyllda i att plocka liljekonvaljer om våren ser man mer sällan som argument i motioner till kommunfullmäktige.
I skriften Friluftsutnyttjandet av tre stadsnära skogar kring Uppsala 1988-2007 har skogsprofessorn emeritus Lars Kardell vid Sveriges Lantbruksuniversitet på ett mycket okonventionellt sätt undersökt varför vi Uppsalabor vistas i Stadsskogen och vad vi egentligen gör där. Han själv och ett antal medarbetare har ställt direkta frågor till dem som cyklar Kärrvägen fram, vandrar på stigarna, åker skidor i spåren eller joggar.
Han noterar att 22 procent av Stadsskogens besökare försvunnit ur skogen mellan 1988 och 2007.
Det ter sig bekymmersamt, för om vi inte utnyttjar Stadsskogen, oavsett om det är till nytta eller för ren njutnings skull, är ju risken stor för att känslan för skogens värden minskar.
Jag tror jag tar mig en tur i vår stadsnära skog i morgon.