Annie Lööf (C) säger i DN:s partiledarintervju att hon är beredd att ”smutsa ner fingrarna” för att nå kompromisser: ”Vi är inte bara här för att stå för de fina värderingarna, vi är här för att nå resultat och genomföra saker.” Hon öppnar också för förhandlingar över blockgränsen efter valet för att åstadkomma ”stabil regering”.
I ett flerpartisystem som det svenska är det nödvändigt med kompromisser och samarbeten eftersom inget parti kan räkna med egen majoritet (i valet 1968 fick Socialdemokraterna 50,1 procent av rösterna, men det lär inte hända igen). Därför borde centerledarens uttalanden i DN inte förvåna någon. Men att döma av analyserna efter intervjun verkar det vara en stor sak att partiledaren för ett av åtta riksdagspartier är villig att kompromissa. Det har bland annat talats om Lööfs svåra ”balansgång mellan idealism och pragmatism”. Analyser av det slaget vittnar om att det finns olika måttstockar för olika partier.
I dagens svenska debattklimat är ”idealist” det värsta man kan vara. Som idealist lever man uppe i det blå, tror alla om gott och vägrar se några problem, exempelvis kopplade till migration. Mot dessa naiva typer står de klarsynta realisterna – och det är realisterna som styr debattklimatet för tillfället. Centern hör till de partier som de senaste åren tydligast försvarat en liberal flyktingpolitik och varnat för att ge SD politiskt inflytande. Det har inte hindrat C från att kompromissa med andra partier, exempelvis i Migrationsöverenskommelsen 2015 (som snabbt blev överspelad när regeringen bytte fot i flyktingpolitiken). Inför en framtida alliansregering kommer det givetvis bli nödvändigt att kompromissa igen.
Så visst går det att kompromissa även om man är en så kallad idealist. Men är ”realisterna” villiga att göra detsamma? Med tanke på M-ledaren Ulf Kristerssons (realisternas realist) kategoriska uttalande om flyktingpolitiken och hans avståndstagande från uppgörelsen om vård till papperslösa 2011, är frågan berättigad. Men den ställs alltför sällan.