Vi talar nu om en enstaka händelse, unik enbart genom att den filmades. Tillsammans med alla andra liknande händelser - och alla de övriga övergrepp som dagligen begås, av båda sidor - bildar den detta krigs mönster.
Ett krig är alltid vidrigt. Det sprider död och förstörelse omkring sig, och det inte bara i den omedelbara, så att säga fysiska betydelsen, nämligen i form av dödade och lemlästade människor och stor materiell förstörelse.
Det är också en mänsklig och moralisk katastrof som slår med full kraft även mot dem som till äventyrs kommer undan utan påtagliga kroppsliga skador. Kriget trasar sönder det goda i människan - medkänsla, humanism, förmågan till empati. Det är, kort sagt, mycket få människor förunnat att kunna delta i ett krig och överleva med rena händer.
Likväl finns det situationer då ett krig, eller i varje fall ett uppror, är rätt. Ett folk som är utsatt för ett kvävande förtryck, oavsett om det handlar om inhemska diktatorer eller utländska ockupanter, har rätt att försöka kasta av sig oket.
Hur skall man se på Irak och kriget mot den bakgrunden? Saddam Hussein var en grym diktator som utstuderat plågade, mördade och torterade sitt folk i decennier. Att han störtades var mot den bakgrunden en välgärning, även om motiveringen haltade.
De som i dag urskillningslöst kritiserar den amerikanska krigsinsatsen bör påminna sig, och påminnas om, att de hade dömt Iraks folk till ytterligare ett okänt antal år av namnlöst lidande om de fått sin vilja igenom och invasionen av Irak uteblivit.
Det tragiska är dock att även det krig som Irak i dag befinner sig mitt uppe i kräver ett ohyggligt högt pris. Den tyngsta kritiken i dag är att USA stod så handfallet när det gällde att vinna freden, efter att den irakiska regimen besegrats militärt.
USA är den enda militära supermakten i dagens värld. Landet står för 40 procent av världens militärutgifter. Det fanns all anledning att tro att den militära fasen av kriget skulle gå fort, i synnerhet efter erfarenheterna från det första Gulfkriget 1991. Det borde ha funnits en plan för fortsättningen.
Men det gjorde det inte. Det blev ett vakuum. Plundringar och anarki, i stället för en snabbt upprättad och effektiv ockupationsförvaltning som kunde upprätthålla lag och ordning och börja ta itu med att restaurera Iraks infrastruktur, förstörd inte bara av kriget utan även av decenniers diktatur - och på så sätt bygga upp ett folkligt förtroende.
För denna försummelse betalar Iraks folk i dag ett högt pris. Det vore klädsamt om insikten om detta samband fick genomslag på USA:s Irakpolitik under de kommande åren.