Farligt att ställa frågor?
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Jag minns inte om jag överhuvudtaget kände någon större studielust (förutom språk) när jag gick mina 12 år i iransk skola. Jag brukar inte minnas den tiden med någon vidare entusiasm. Vi syskon hann knappt komma hem och få en bit mat i oss, förrän den ena privatläraren efter den andra avlöste varandra. Den övriga tiden ägnade föräldrarna åt att förhöra oss på läxorna eller jämföra oss med andra (smartare) barn i bekantskapskretsen.
Studielust, kände jag för första gången i Sverige. När jag väl kände optimism inför framtiden, fann jag äntligen ett syfte och en värdefull mening med att studera hårt. Att ha konkreta och realistiska mål och ges möjlighet att studera i egen takt, motiverar vem som helst till hårt arbete. Att ha "läshuvud" eller akademiska föräldrar är av sekundär betydelse. Motivationskraft, hopp, uppmuntran och harmonisk hemmiljö övervinner de flesta motgångar.
För att kunna lära sig - för livet och inte enbart för högre betyg - är det nödvändigt att man ständigt är nyfiken, lyssnar kritiskt, analyserar och tillåts att fråga så ofta man behöver.
"Hur kan du ställa den här frågan? Det här har vi gått igenom redan under termin ett" - var kommentaren från en märkbart irriterad universitetslektor, efter att jag hade ställt en fråga. Det var många i klassen som undrade över samma sak, men när jag fick frågan av en klasskamrat, ställde jag den direkt till "fröken". En kursare viskade snabbt i mitt öra att det var mycket osmart av mig att "avslöja" mig inför läraren. Efter den dagen förstod jag varför så gott som hela klassen passade på att anteckna flitigt, när lärarna svarade på någon students fråga. Innan dess trodde jag ofta att jag var ensam med att hela tiden ha en massa funderingar och frågor, medan allt var klart för resten av klassen.
Att sätta dit folk som vågar ställa "enkla" frågor är inte typiskt enbart inom utbildningsvärlden i Sverige. Detta fenomen ser jag ofta, inom näringslivet och i styrelserummen. Det är ofta många som går runt och funderar över saker och ting, men de drar sig för att ställa frågor eller ifrågasätta rådande förhållanden; mest av oro att tas för inkompetenta eller besvärliga. Jag misstänker att många tror att de är ensamma om att ha uppfattat något som oklart och därför undviker de att fråga. Det här är ett djuprotat attitydproblem som ofta orsakar elände för stora företag och organisationer.
Jag minns en gång när en kurskamrat bad mig ställa en faktafråga till vår lektor. "Men varför frågar inte du själv?" undrade jag. "Du är modig och du är van vid att ställa många frågor", var hennes svar - vilket förvånade mig kolossalt, eftersom jag aldrig såg ett samband mellan viljan att lära sig och mod! Men det kanske även krävs mod och kurage för att låta sig bli upplyst och uppdaterad - eller?!
Maria Masoomi