När sedan parlamentsvalen 2010 ledde till en situation där ett parti, Fidesz, helt kontrollerar den politiska makten och paramilitära Jobbik fick 17 procent av rösterna, chockades många i Europa. Inte på grund av valresultatet, utan beroende på vad Fidesz och premiärminister Viktor Orban har valt att använda makten till.
Det socialkonservativa Fidesz gör precis som auktoritära ledare i Ukraina, i Georgien eller i Ryssland: försöker inskränka pluralism och granskning, centraliserar maktbefogenheter, försvårar för oppositionen och strömlinjeformar kultur och civilsamhälle. Greppen är välbekanta.
Men få hade kunnat ana att det var i Ungern som de konstitutionella spelreglerna skulle komma att utmanas i denna utsträckning och den politiska kampen, som någon uttryckte det, övergå i ett ”kallt krig”. Allt såg ju så lovande ut. Efter en stillsam och fredlig process av rundabordssamtal under några månader våren 1989 gick den icke-demokratiska epoken i graven. Demokratiska val ägde rum, flerpartisystem infördes och snabbt blev det tidigare dominerade kommunistpartiet en del av det demokratiska landskapet.
Då hade Ungern bakom sig ett kommunistiskt styre som betraktades som det mest liberala i hela det sovjetiska blocket. Det gjorde också att det fanns viss öppenhet för grupper utanför staten att organisera sig. Ungern gick in i 1990-talet med en gynnsam partitävlan mellan ett läger till vänster (med det reformerade kommunistpartiet) och ett läger till höger (som samlande den tidigare oppositionen mot kommunismen). Här återfanns den dynamiske Viktor Orban, ung och liberal politisk ledare med ett förflutet som oppositionell.
Ett av de stora problemen, kanske en nyckel till den utveckling som vi sett, har dock varit att den politiska striden kommit att gälla identitet och skuld snarare än – som i till exempel Tjeckien – ekonomiska frågor, och att dessa inslag kom att förstärkas radikalt när Fidesz i slutet av 1990-talet bestämde sig för att konkurrera ut andra och bli det ledande partiet på högerkanten i Ungern. Partiet förändrade sin profil och därigenom det politiska samtalsklimatet i Ungern.
Man började marknadsföra sig som en försvarare av Storungersk identitet, anti-kommunismen blev alltmer framträdande och de liberala inslagen tonades ned. Här blev valet 2002 en vattendelare genom att det öppnade för ett politiskt språk som var brutalare och mer antagonistiskt än tidigare. Resultatet ser vi i dag: drygt 10 år senare har Ungern gått från att vara dygdemönster till EU:s svarta får.