Man skulle kunna tro att det var Egyptens egen upprorsfana, för den dyker upp överallt i stadsbilden. Inte bara bland protesttälten på Befrielsetorget, utan också som klistermärke, målad på väggarna, i butiksfönstren och bland gatumånglarnas revolutionsmerchandise.
När man närmar sig den libyska gränsen, förbi El Alamein och Marsa Matrouh, kan det vara svårt att veta vilket land man befinner sig i. Här är banden till Cyrenaika – östra Libyen – historiskt starka, och här hänger fler libyska flaggor än egyptiska. Bensinmackar och kaféer bär namn efter Libyens städer, berg och byar, revolutionära slagord och porträtt av Omar el-Mokhtar, den libyske nationalisthjälten, pryder väggarna.
En senig man i djellabia, trassligt skägg och rödvitrutig huvudduk gör tummen upp när han får höra att vi är på väg till Libyen. Han är egyptier, förklarar han, men från libysk släkt i en av gränsstäderna. Vad honom anbelangar är det hans revolution också, och upproren i Egypten och Libyen bara två fronter i samma kamp. Han skakar hjärtligt hand med en libyer i vårt resesällskap:
- Gud välsigne er! Jag hoppas ni segrar snart!
Nej, det råder ingen tvekan om var egyptiernas sympatier ligger – åtminstone inte det egyptiska folkets. Lika övertygad som den egyptiska allmänheten och oppositionspartierna verkar vara om att det är rätt att störta ännu en tyrann, lika tvehågsen är den nygamla militärjuntan i Kairo inför Libyens revolution.
Mubaraks fall var en enorm, symbolisk seger, men nu är det hans gamla trotjänare i arméledningen som styr. Juntan vill i första hand se lugn och ro på sin västra gräns och åter öppna grannlandet för egyptiska gästarbetare. Man fruktar de ekonomiska följderna av att bryta med Gaddafis anhang, som med åren byggt upp omfattande investeringar i Egypten, och avvaktar för att se åt vilket håll vinden blåser.
Egypten fick en halv revolution. Synen på den libyska frihetskampen tycks därför lika kluven som politiken i Kairo – och demonstrationerna på Befrielsetorget fortsätter, fredag efter fredag.