Men samtidigt blir folk allt fattigare ju mer lönerna och bidragen sänks. Det blir en kapplöpning nedåt, folk har allt mindre pengar att spendera och efterfrågan sjunker. Företagen får sälja allt mindre och tvingas avskeda anställda. Arbetslösheten stiger, behoven av bidrag ökar och så går det runt i en evig spiral nedåt.
Alla förstår att det inte kan fortsätta så här. Vad som krävs är investeringar och reella reformer för att åstadkomma den nödvändiga tillväxten, men hittills har det mest blivit prat och mycket lite verkstad. I Grekland är det inte minst den omfattande korruptionen som måste bekämpas. I Frankrike deras stränga och krångliga lagar på arbetsmarknadens område. I Spanien liksom i alla de andra berörda länderna måste man äntligen se till att satsa på tillväxt. Men hur gör man det om man måste spara hela tiden?
Enligt ekonomen John Maynard Keynes, som länge dominerade staternas ekonomiska tänkande, skulle man spara i goda tider och öka utgifterna när ekonomin är på väg nedåt för att få fart på tillväxten. Men när underskotten redan är så stora att det inte är möjligt och marknaderna reagerar med höjda räntor, vad gör man då?
EU:s svar är att låna ut massor av pengar från EU, ECB och IMF så att marknaderna ska lugna sig. Men tillväxt kräver mer, alltså arbetsmarknadspolitiska reformer, olika sätt att underlätta för företagen att anställa, en effektivare statsförvaltning, satsning på export med mera.
Det finns två länder som framgångsrikt har genomfört den typen av reformer, nämligen Tyskland och Sverige. Båda var i ett ganska dåligt läge. Tyskland klarade av sina problem, bland annat alltför stora lönepåslag, genom en rad kloka förändringar. I Sverige lyckades Göran Persson samla nationen kring ett stenhårt besparingsprogram som fick landet på fötter igen. Men Sverige kunde devalvera kronan. Det kan inte euroländerna, och det gör problemet ännu större.
En kombination av tillväxtfrämjande åtgärder och lämpliga besparingar tillsammans med reformer för att effektivisera den statliga förvaltningen är naturligtvis lösningen. Men det kräver ett nära samarbete mellan länderna. En överstatlig ekonomisk politik är vad som behövs. Men euroländernas väljare vill inte ha det så. Grekland vill ha EU:s pengar men inte kontrollen och Tyskland, Holland och Finland vill inte betala.
Vågar EU-ländernas regeringar driva igenom ett nödvändigt närmare samarbete inom euroområdet trots väljarnas uppenbara motvilja? Eller hoppas man fortfarande på ett under: att ekonomin på något fantastiskt sätt ska fixa sig själv?