Hösten 1975 invaderade Marocko denna tidigare spanska koloni för att avvärja en planerad folkomröstning om självständighet. Det blev inledningen på en av världens långvarigaste militärockupationer, mot vilken nationalistgerillan Polisario sedan dess har kämpat från baser i västra Algeriet. Det är också där som exilregeringen har sitt säte, hittills erkänd av ett sextiotal före detta kolonier i tredje världen, men ännu inte av något land i det rika Nord.
År 1991 lade Polisario ner vapnen i utbyte mot att Marocko lovade att till sist tillåta västsahariernas gamla självständighetsomröstning, som ett sätt att slutgiltigt avgöra frågan. Men ockupationsmakten svek sina löften. Numera säger kungen till och med öppet att han aldrig tänker tillåta en folkomröstning om självständighet. FN är inte till någon hjälp, eftersom Marockos bundsförvanter USA och Frankrike har vetomakt i Säkerhetsrådet. Idag pågår därför i praktiken ingen fredsprocess alls. Alla folkomröstningsförberedelser är inställda, och Marocko fortsätter att gripa de västsaharier som talar om självständighet.
Det är detta dödläge som den svenska riksdagen nu säger sig vilja bryta med ett ensidigt erkännande, som ett straff för Marockos vägran att spela enligt reglerna. Om ockupationsarmén inte tillåter den avtalade folkomröstningen, kommer Sverige tills vidare att erkänna Västsaharas exilregering. Vi vore det första västlandet, men skulle sannolikt inte bli det sista. Även exempelvis Norge har flirtat med tanken. För Marocko är detta en djupt bekymrande utveckling, men det finns förstås ett enkelt sätt att slippa ur dilemmat – att svälja folkrättens beska medicin, och försöka vinna stöd för sin invasion i en fri och hederlig folkomröstning.
Därmed inte sagt att det inte finns goda invändningar mot det svenska erkännandet, både kring beslutsgången och konsekvenserna. Om det blir verklighet kan vi räkna med att Marocko drar tillbaka sin ambassadör från Stockholm och troligen också sparkar ut vår egen från Rabat. En hätsk debatt lär följa, om Polisarios demokratiska brister, om konfliktens många komplicerade nyanser, och om lämpligheten av en västsaharisk stat överhuvudtaget.
Det är naturligtvis viktiga invändningar, där många Polisarioanhängare blir svaret skyldiga. Men låt inte detaljerna skyla huvudsaken. Det finns enligt folkrätten bara ett enda giltigt svar på frågan om ett fritt och oberoende Västsahara, och det är det svar som västsaharierna själva ska ge – den dag då de till sist får hålla sin flera decennier försenade folkomröstning.