I fredags inledde styrkor lojala mot general Khalifa Heftar en gryningsoffensiv mot sina rivaler, och under helgen stormade hans anhängare parlamentet. De hävdar att de företräder armén, men utgörs i själva verket av en blandad skara miliser ur den kaotiska väpnade rörelse som styrt Libyen sedan Moammar el-Gaddafis död i oktober 2011.
Den diktaturregim Gaddafi hade byggt upp följdes aldrig av någon ny stat. En regering installerades visserligen i Tripoli, men lyckades aldrig ta kontroll över de hundratals rebellgrupper som bildats under inbördeskriget. Men något annat var kanske inte att vänta i ett land som i fyrtio år förötts av en av historiens mest bisarra och brutala diktatorer.
General Khelifa Heftar är kanske ingen Gaddafi, men ändå en färgstark figur. Han har tjänstgjort i alla libyska arméer och gjort myteri mot samtliga libyska ledare. Han började som ung officerare under kung Idriss på sextiotalet och stödde Gaddafis statskupp år 1969, men anslöt sig senare till oppositionen. Nittio- och nollnolltalen tillbragte han i guldpläterad exil i Virginia i USA, varifrån han arbetade för att störta Gaddafi – säkerligen i samarbete med CIA.
I början av inbördeskriget 2011 återvände Heftar till Libyen för att försöka ta ledningen över upproret. Det gick lika illa för honom som för alla andra: ingen har kunnat styra Libyens kaotiska milismyller.
Vilket är en tragedi. Libyen är ett mycket rikt land. Att tro att det skulle kunna förvandlas till en demokrati direkt efter inbördeskriget var naivt, men det kunde åtminstone ha blivit stabilt och välmående, med större marginaler för opposition än någonsin förut, och med en hoppfull framtid efter återuppbyggnaden.
Gaddafis regim var dessutom så enastående brutal och impopulär att nästan vilken efterträdare som helst hade kunnat vinna folkligt stöd. Men det kom ingen efterträdare – utan en rörig, våldsam anarki. Småstrider har fortsatt överallt och makthungriga miliser har försökt kapa åt sig hamnar och vägar och oljekällor. Även omvärlden oroas, när oljeförsäljningen stryps av separatister i öster medan militanta islamiströrelser samlar vapen ur Gaddafis uppbrutna mobiliseringsförråd.
Det är därför ingen överraskning att många regeringar i väst- och arabvärlden har hoppats på en ny stark ledare i Libyen. Någon som likt Abdelfattah el-Sisi i Egypten kan radera ut all islamistisk opposition och vrida på oljekranarna igen. Khalifa Heftar vill uppenbarligen vara den mannen, men hans kuppförsök verkar redan ha kört fast i skärmytslingar med rivaliserande miliser. Och det är väl så: om en statskupp ska bli framgångsrik måste det finnas en statsmakt att erövra.
Aron Lund
Mellanösternkännare och fristående kolumnist i UNT