En seg tankestruktur
Detta är en ledare. UNT:s ledarsida är liberal.
Antisemitism behöver inte se ut som den gjorde i nazisternas version, med krav på utrotning som framförs av uniformsklädda män som skriver på tyska. Tvärtom har vi att göra med något som idéhistorikern Henrik Bachner kallat för en "seg tankestruktur", en uppsättning föreställningar och fobier som ständigt omformats under århundradena, men som just därför också ständigt förblir desamma. Något är alltid fel med judarna. Är de inte kapitalister så är de kommunister, är de inte religiösa mörkermän så är de ateister, är de inte trångsynta nationalister så är de farliga kosmopoliter. Oroas vi av rasism blir judarna rasister. Om läget i Mellanöstern ter sig hopplöst så är judarna kollektivt ansvariga för Israels politik.
Antisemitismens dystra historia berättas nu för svenska läsare i en nyutkommen bok, översatt från norska, Antisemitismens svarta bok (Bonniers) med ett nyskrivet avsnitt om Sverige av författaren Ola Larsmo. Det borde tillhöra allmänbildningen att kunna känna igen de vanligaste stereotyperna - inte för att hat mot judar skulle vara mer moraliskt förkastligt än hat mot andra grupper utan för att antisemitismen har historiska särdrag som vi bör känna till, också om vi vill kunna förebygga hat och hets mot andra.
Därför bör man också se upp med de egendomliga påståenden om antisemitism och islamofobi som blivit vanliga i svensk debatt. I en version hävdas att samma hets som alltid har förekommit mot judar nu i stället riktas mot muslimer. I andra versioner förnekas antingen islamofobins realitet eller också bagatelliseras antisemitismen. Att tala om det ena påstås då vara ett sätt att slippa tala om det andra.
Visst finns det likheter. Men bilden av rasistisk hets som ett "nollsummespel" där hets mot en grupp kan vägas mot hets mot en annan är vilseledande. Snarare ökar tolerans för en typ av hets risken för att också andra typer breder ut sig. Dessutom är hat och hets mot muslimer inte alls nya inslag i det västerländska samhället utan har funnits ända sedan medeltiden, parallellt med hat mot judar. "Hotet från turken" har inte dykt upp för att Turkiet vill komma med i EU utan går långt tillbaka i tiden.
Men just här finns också en av de faktorer som trots likheterna gör antisemitismen annorlunda än islamofobin. Den muslimska världen var under långa tider både ekonomiskt och militärt överlägsen den västerländska. Konfrontationen var lika verklig som det kulturella utbyte som dagens islamofober och jihadister aldrig tycks ha hört talas om.
Föreställningarna om ett judiskt hot mot "det kristna Europa" eller mot världen i övrigt har däremot alltid varit rena fantasier. Judar har inte förgiftat brunnar, spridit aids eller pesten eller konspirerat för att förstöra ekonomi och samhällsmoral, men det är just den typen av föreställningar om det judiska som ett dödligt gift i samhällskroppen som drivit fram fördrivningar, pogromer och förintelse.
Som Nathan Schachar påpekade i DN den 6 maj var judarna i Tyskland en helt integrerad del av det tyska samhället när de överfölls av sitt eget lands myndigheter. Motivet var enbart ideologiskt, utan något samband med verkliga förhållanden eller verkliga konflikter.
Vissa av de företeelser som får ursäkta fobier mot muslimer existerar däremot: jihadister, hedersvåld och inskränkt kvinnosyn figurerar ständigt på islamofobiska bloggar. Felet är slutsatserna: jihadisternas bakgrund är snarast sekulär, hedersvåldet är äldre än islam och det finns muslimska teologer som anvisar en modern syn på kvinnors rättigheter. Vill man hålla fronten mot båda formerna av hets så måste man också se skillnaderna mellan dem.