Fem månader tidigare hade Ukraina rest sig mot valfusk och korruption i den orangea revolutionen. Nu hette presidenten Viktor Jusjtjenko. Den andre Viktor, Janukovytj, han som försökte stjäla valen, var ute ur bilden. Yran inför den stundande Eurovision-finalen dominerade stadsbilden kring Majdan, självständighetstorget, som egentligen är en stadsdel snarare än ett torg och rymmer hela den pluralism som Ukraina präglas av.
Under åren har jag återvänt många gånger till Kiev, tillsammans med kollegor har vi drivit utbildnings- och forskningsprojekt; och hos den bildade medelklassen har alltid närheten till Europa varit en självklarhet trots förnedringen med visumtvång (som inte gäller oss) och den skam många har känt över att leva i ett land där den politiska och ekonomiska eliten avskilt sig från befolkningen och korruptionen är skyhög. För även om den orangea revolutionen innebar ett steg framåt, så förblev mycket detsamma.
I presidentvalet 2010 var det därför den andre Viktor, Janukovytj, som stod som segrare. Efter år av interna stridigheter mellan den orangea koalitionens huvudpersoner hade resningen 2004 inte lett till bättre ekonomi eller mindre vanstyre. Janukovytj fick därför makten helt legalt denna gång, och har utnyttjat sina år till att ändra konstitutionen för att stärka presidentmakten, satt lojalitet och patronage i system inte minst inom polis, inrikesstyrkor och kravallpolisen (Berkut) och högaktningsfullt fortsatt strunta i befolkningens behov. Och ”systemet” är vid vägs ände. Revolutionen är ett faktum.
När vi nu vandrar mot det centralt belägna hotell Ukraina från taxin som inte törs köra ända fram, genom höga avspärrningar av säckar, taggtråd och bildäck, förbi kamouflageklädda män med hjälmar och ansiktsmasker medan det ryker här och där kring oss, är det vare sig vrede, rädsla eller frustration som dominerar. Istället är det stolthet blandat med beslutsamhet. ”Majdan” som den folkliga revolutionen här kallas, stöds långtifrån av alla, och dess krav på president Janokovytjs avgång är heller inte något som hela Ukraina står bakom. Men det är en folklig resning. En manifestation av värdighet som ersatt en del av den tidigare skammen med något annat. En av många banderoller på paradgatan Kresjatyk förkunnar: ”Förstå oss: det är nog nu”.
Centrala Kiev, Majdan, och gatorna runtomkring är i dag ockuperad mark. Här råder strikt disciplin, och under våra dagar här ser jag inte en enda berusad person; ”den som strider för frihet dricker inte” som en av demonstranterna säger till oss. Det är ett slags ukrainsk folkrörelse i form av egenorganisering, solidaritet, gemenskap, skötsamhet och framtidstro som utspelar sig på Majdan – blandat med oundvikliga inslag av våldsromantik och extremism.
Majdan är en aktör att räkna med. Presidenten har gått från att avfärda det hela till att vara pressad av det som händer. Samtidigt är Ukraina en demokrati och ingen utom möjligen den våldsamma paramilitära rörelsen ”Högerfalangen” önskar att med våld kasta ut den trots allt legalt valde presidenten. Det är i val som Janukovytj ska besegras, och frågan är när de ska hållas och om man innan dess kan forma en bred koalition.
Oppositionen består av tre partier, varav Udar som leds av tidigare tungviktsmästaren Vitalij Klitjko enligt betraktare här är det enda som kan överbrygga klyftorna i samhället. Det nationalistiska Svoboda har sina rötter i västra Ukraina och skrämmer väljare på Krim och i östra Ukraina genom sin retorik och exkluderande budskap. Det politiska problem som Ukraina just nu lever med är att president Janukovytj förvisso inte är populär nästan någonstans; därtill har han misskött ekonomi och styre för mycket. Men en överbryggande, samlande kraft, som kan utgöra ett kraftfullt alternativ är heller inte tydlig och oppositionens sammansättning försvårar dess genombrott.
Framtiden avgörs alltid av val; här i Ukraina känner man detta in på bara skinnet.