Detta är en moralkaka, serverad på goda grunder men kanske utan den trosvisshet en predikan bör äga. Utgångspunkten är den efterklokhet som präglat olika uttalanden efter händelserna i Tunisien och Egypten samt det som sker i Libyen.
USA och EU anklagas för att ha satt kortsiktig stabilitet framför mänskliga rättigheter. För USA var Egypten en allierad i arabvärlden. Priset var miljardsatsningar till det egyptiska försvaret, som kunde skapa sig en oberoende ekonomisk position i staten. Detta avspeglades i dess självständiga roll under upproret.
Inom EU har främst Italien haft nära kontakter med Gaddafi och skälet är den libyska oljan. Affärer övertrumfar nästan alltid moralens krav, inte minst Berlusconis, och i vart fall till dess att en valförlust hotar. Men inte ens då är moralens möjligheter att hävda sig särskilt stora. Oppositionspolitiker vet att de snart kan sitta med problemet i famnen. Många människor rycker på axlarna och ser att det är svårt att av moraliska skäl isolera stora stater eller avbryta handeln med dem.
Svårigheterna är tydligast när det gäller Kina. De flesta av oss, även de mest renhjärtade, godtar att våra statschefer far till Kina för att underlätta affärerna, bara de lovar att ”ta upp frågan om mänskliga rättigheter.” Det säger de sig alltid ha gjort men berättar sällan till vem eller hur. I relation till deras ekonomiska betydelse kan man sedan räkna upp länder där halv- eller heldiktatorer accepteras av västliga demokratier.
Många ser it-revolutionen som medlet att skapa en bättre värld. Facebook blir ett demokratins vapen som framtvingar reformer. Färre ser att det också kan förvandlas till ett propagandaverktyg som Josef Goebbels aldrig kunde drömma om. I väntan på att Facebook förvandlar världen finns det ändå några åtgärder vi borde kunna vidta. De problem vi tar oss an måste förstås vara hanterbara. Vi måste även kunna leva med att vi då mest slår på dem vi vågar oss på.
Det finns kriminella politiker på Balkan. Många nådde sin position när USA stödde dem i sin strävan att störta den serbiske presidenten Milosevic. Vi finner dem bland annat i Montenegro och Kosovo. EU borde börja med problemen där. Båda länderna är involverade i smuggling och trafficking med kopplingar till den italienska maffian. Flera EU-länders underrättelseorgan känner väl de brott som begås.
De här staterna är så små och obetydliga att EU utan större uppoffringar skulle kunna se till att dessa kriminella politiker förs bort från scenen till ett utrymme där de mer hör hemma. På kort tid skulle detta främja en demokratisk och ekonomisk utveckling i deras länder och gynna både freden på Balkan och brottsbekämpningen i stora delar av EU. Låt oss därför lagföra dessa politiker och frysa deras tillgångar.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.