Ändå är det lätt att hålla med Centerledaren Annie Lööf om att det är riktigt att rösta igenom detta dåliga förslag. Vi vet ju vad alternativet är.
S och MP:s lagförslag, som C nu godkänt, innebär att de ensamkommande, vars första ansökan om uppehållstillstånd registrerades före 24/11 2015, ska kunna beviljas tillstånd om de studerar, eller avser att studera, på gymnasienivå.
Rättsosäkerhet har varit signum i behandlingen av de unga, mest afghaner, som kom 2015. Att regler och datum ideligen ändrats, och att de flyttats runt som tingestar, är en värdslig sak i jämförelse med de kroppsdelsbesiktningar som de ”erbjudits”, med hot om att annars få åldern höjd — ändå. Bisarrt är det även att vänta i två år på besked från Migrationsverket, medan klockan tickar mot rättsdokumentens deadline: 18 år. Redan sköra tonåringar har prövats hårt av förödmjukelser och fatala risker.
Därför går det alltså att vara positiv till att 9 000 unga, som aldrig fick chansen att få sina fall prövade innan de nått den magiska 18-årsgränsen, kan få prova igen. Men reservationer måste framhållas. Lagrådet protester är begripliga; det nya förslaget ökar komplexiteten i en snårig lagstiftning. Juridiskt kan man ställa sig frågan om möjligheten till uppehållstillstånd ska bero på Migrationsverkets tröghet och inte på den enskildas förhållanden. Eller på hens studieförmåga! Å andra sidan har den enskildas förhållanden alltmer reducerats till knäledens beskaffenhet snarare än individens berättelse och mentala status. Juridik, etik och medicin må tvista om detta.
Den allvarligaste invändningen är att förslaget innebär positiv selektering av duktiga, starka, friska och försigkomna: de som mot alla odds klarat trauman, uppbrott, misstro och förnedring med huvudet högt och sikte på karriär. Den unga killen som börjat självmedicinera med droger får, allt annat givet, ingen ny chans — trots att han kanske behöver den allra mest.
Nästa cynism är det yttersta domedagskriteriet: du ska ha ett jobb inom sex månader (!) efter studenten. Annars sitter du ändå strax på ett plan till Kabul. Osis.
Att Miljöpartiet gläds över Centerns beslut är givet. Däremot kan man undra om alla socialdemokrater är lika positiva; somliga hade kanske hoppats att det egna förslaget skulle begravas före valet. På allianssidan är Moderaterna sannolikt surast. Men allianssprickan var ett faktum långt tidigare, efter M:s kris och närmande till SD. Den berodde knapast på att C vill föra en humanare flyktingpolitik — något som bitvis lyft partiet i opinionen. För som nya SOM-undersökningen klart visar är vi svenskar, som vanligt, mycket mer rädda för främlingsfientlighet än för ett ökat antal flyktingar.