Den lilla, bitvis pittoreska, stadskärnan är inte det minsta storstadslik. Tvärtom är det småskal-igheten, intimiteten, närheten som präglar innerstaden, hur mycket stadsbyggare utanför och innanför Stadshusets väggar försöker ge Drottninggatan, Svartbäcksgatan,Dragarbrunnsgatan och kvarteren däromkring en brusande storstadstouche. Även om man uppför det planerade åttavåningshuset vid Klostergatan kommer det inte att se ut som Manhattan. Försöken att imitera miljonstädernas profil blir i stället smått löjeväckande. Energin borde läggas på att försöka hitta en egen Uppsalaprofil som motsvarar kommunens identitet som universitetsstad, skolstad, handels- och företagsstad, in- och utvandrarstad och inte minst som centralort för en stor landsbygdsbefolkning.
Lätt? Absolut inte, men det borde vara mödan värt att sträva därhän.
Reportageserien i Upsala Nya Tidning om Uppsalas utveckling mot 200 000-strecket visar på en rad intressanta faktorer i utvecklingsbilden. Det är inte arbetsmarknaden som lockar i första hand. Endast fem procent av befolkningsökningen förra året utgjordes av personer som flyttat till Uppsala från andra delar av landet. Resten, 95 procent, bestod av nyfödda samt personer som flyttat till kommunen från andra länder.
De båda universitetens säte i kommunen är en stark utvecklingsfaktor men i attitydundersökningar säger de tillfrågade att de dessutom är positiva till kommunens externa köpcentrum liksom till naturen i staden och kommunen. En tänkvärd orsak nämner i en UNT-intervju Jiman Kurdi som flyttade till Uppsala från Kurdistan. Allt är bra i Uppsala, säger hon. Det är vackert här. Och jag behöver inte vara rädd för bomber.
Uppsala är en stor invandringsstad, människor kommer hit såväl från Medelpad, Mellanvästern i USA som från Mellanöstern. En del har flytt till Sverige och Uppsala och friheten från ständiga bombkrevader, en del för att de fått jobb och andra för att de vill studera här. Uppsalas internationella prägel är förstås betydelsefull. På gator och kaféer hörs inte bara dalmål och bred uppländska utan tyska, engelska, persiska, somaliska. På senare år har också andelen turister från de forna öststaterna ökat. I butikerna är det inget konstigt att prata engelska. Alla gör sig hemmastadda i staden och påverkar den.
Det är kanske här man kan hitta spåret till en möjlig Uppsalaidentitet. Vi bygger inte en internationell storstad med hjälp av imponerande höghus utan genom en tillåtande och öppen attityd till människor som kommer hit, oavsett bakgrund, med en lärande miljö och en mänsklig skala i byggandet.