Enligt siffror från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, FAO, hade matpriserna i världen nästan dubblats under perioden 2006-2008. En viktig orsak var de höga oljepriserna, som börjat klättra i början av 2000-talet och under 2008 tangerade rekordnivåerna från sjuttiotalets oljekris. Runtom i tredje världen, där hundratals miljoner människor redan levde på marginalerna, följdes prischockerna av politiska problem: bildandet av missnöjespartier, kravaller och statskupper.
Egypten var inget undantag från regeln. Under 2008 kom rapporter om demonstrationer och upplopp som börjat i de evighetslånga brödköerna. Det var tydligt att den sociala oron smittade av sig på politiken.
Men marknaden är ett lynnigt djur. Under 2008 rasade priserna på både mat och olja kraftigt. Det viktigaste skälet var den internationella finanskrisen, som lett till minskad global efterfrågan och punkterat spekulationsbubblorna. Men strax hade läget stabiliserats och från 2009 började priserna klättra igen. De nådde en ny topp precis i början av 2011 – i samma ögonblick som revolutionerna utbröt i Tunisien, Egypten, Jemen, Libyen, Bahrain och Syrien.
Det vore enfaldigt att försöka reducera den väldiga revolutionsvåg som svepte genom arabvärlden år 2011 till en fråga om löner och priser. Missnöjet med de styrande hade många orsaker, från förtrycket och korruptionen till utrikespolitiken, och frihetslängtan var verklig.
Men det vore lika enfaldigt att bortse från de tydliga sambanden mellan ekonomisk åtstramning och politisk oro i Mellanöstern, och för den delen i övriga världen. Det är inte mer kontroversiellt än att konstatera att den stora depressionen grävde Weimarrepublikens grav, och att de nynazistiska valframgångarna i Grekland hänger samman med landets ekonomiska sammanbrott.
Ekonomin är också en nyckel till Egyptens nuvarande problem. Den politiska turbulens som på mindre än ett år undergrävde stödet för den nyvalde presidenten Mohammed Morsi, och till sist utlöste en statskupp mot honom den 3 juli 2013, berodde till stor del på den fortsatta ekonomiska krisen. Morsi hade inte lyckats göra något åt Egyptens grundläggande problem, men frågan är om någon skulle ha kunnat göra det.
Och vilken läxa kan man dra av detta? Möjligen att det fortfarande finns en chans att rädda den bräckliga demokratin i Tunisien, den arabiska vårens kvarvarande framgångshistoria – och att verktygen heter konkret bistånd och ekonomiskt stöd, snarare än bara högstämda uttalanden och politiska påtryckningar.