Det året har han ägnat åt att undergräva sin egen ställning. Presidenten har vunnit några segrar, och motat ut flera ledande generaler ur politiken, men mest trampat på ömma tår och stött bort allierade.
Under tiden har Egypten fortsatt sin efterrevolutionära kräftgång. Investerarna vägrar stoppa pengar i en ekonomi som rullar mot stupet. Valutareserverna krymper, trots frikostiga stödbetalningar till Morsi från oljeemiratet Qatar, och en jättekris tornar upp sig på horisonten.
I morgon söndag ska oppositionen försöka vräka denne man av tronen. En brokig skara sekulära demokrater, Mubarak-nostalgiker och arga unga män av andra slag har enats i den så kallade ”30 juni-koalitionen”, som lovar rikstäckande demonstrationer. Målet är att återupprepa händelserna i februari 2011, när trycket från gatan tvingade militären att avsätta Hosni Mubarak.
Problemet är förstås att 30 juni-koalitionens medlemmar inte har mer gemensamt än sitt hat mot Morsi. De sekulära krafterna kommer aldrig att ensamma vinna ett fritt val, och att någon ny regering kan ta form ur denna röra förefaller otroligt. En återgång till militärstyre är i själva verket det mest realistiska alternativet till Muslimska brödraskapet, och det begriper nog alla inblandade.
Vad säger då armén? Så lite som möjligt. Juntastyret mellan Mubaraks fall i februari 2011 och Morsis tillträde i juni 2012 var kaotiskt och gav knappast mersmak. Men officerkårens tålamod börjar tryta. Överbefälhavaren och försvarsministern Abdelfattah el-Sisi gjorde i söndags ett skarpt uttalande om de väpnade styrkornas plikt att förhindra att Egypten ”glider ner i en mörk tunnel av kamp och inbördesstrider”. Många tolkade det som en varning om en ny kupp, men ingen verkar veta vem hotet riktades mot.
Dilemmat är lika enkelt som dystert. Idag finns i praktiken bara två politiska krafter starka nog att styra Egypten: Armén och Muslimska brödraskapet.
Om de ställs mot varandra blir priset högt. Många länder i och utanför Mellanöstern har i tystnad börjat hoppas på en egyptisk Pinochet, för att fixa ekonomin och krossa Brödraskapet, men det är osäkert om generalerna ens klarar att styra landet med islamisterna i opposition. Även om armén nog segrar i en sådan kraftmätning, med naket våld om inte annat, skulle resultatet säkert bli en långvarig militärdiktatur.
En annan möjlighet är förstås att armén skrider in på islamisternas sida, för att på så vis cyniskt sätta allt på det starkaste politiska kortet. Generalerna är inga vänner.