Efter beslutet i Fålhagen
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Bakgrunden till det nu fattade beslutet är också oklar. Vek sig majoriteten för en förödande och saklig kritik, inte minst från den grupp som i området som ville stoppa planerna? Eller var det bara så att tjänstemännens siffror visade att de vinster alliansen hade räknat med knappast skulle uppnås? Hela tilltaget skulle helt enkelt bli för dyrt.
Det spelar egentligen ingen roll. Huvudsaken var att prestigen inte fick lägga hinder i vägen för förnuftet.
Hanteringen av hela ärendet har blottlagt några intressanta frågor, värda en fortsatt diskussion. En sådan är vem som egentligen har överblick över utvecklingen av Uppsalas stadsbild. Har någon det?
Frågan måste ställas eftersom ärendet om Fålhagen tydligt visade att alliansen var inriktad på att förbättra framkomligheten i stadsdelen, men utan att tänka på att Tycho Hedéns väg, f d E 4, numera är en lokal genomfartsgata. Det torde gå fortare att köra runt på denna än att i 30 km och med åtskilliga hinder köra på Björkgatan.
Majoriteten måste också ha missbedömt det politiska krutet i hela frågan. Någon alliansbroder- och syster borde ha frågat hur klokt det var att försämra miljön för ett antal boende vid smala gator i området och minska trafiken för de boende efter exempelvis den breda Vaksalagatan.
Lärdomarna från Fålhagenförslaget bör väl vara att inte rusa iväg och fatta kontroversiella beslut utan en viss nykter eftertanke. Det ursprungliga förslaget visar också att Uppsalapolitikerna sitter fast i bilberoendet.
Alla förflyttningar ska ske med bil även om man bara ska förflytta sig några kilometer och Uppsalaborna förväntas hellre sitta i bilköer än att ta cykeln, bussen eller gå. En person som bor på Svartbäcksgatan och jobbar i Boländerna förväntas ta bilen, inte bussen.
Det är ett ålderdomligt tänkande, kännetecknande för den tid då Uppsalas befolkning inte var lika stor som i dag, närmare 200 000 personer.
Om kollektivtrafiken byggdes ut skulle fler vilja ta bussen, underlaget skulle växa och turtäthet och övrig service skulle kunna öka.
Men där är inte Uppsala än. Visserligen säger majoriteten att man på sikt vill bygga ut kollektivtrafiken och då också med spårtrafik men hittills är detta bara läpparnas bekännelse. Stör det att oppositionspartierna hittills ligger före i spåret?
Det är i så fall omoget och ovärdigt. En god kollektivtrafik i Uppsala är ingen ideologisk
skiljefråga utan borde handla om förnuftiga lösningar, över partigränserna.
Det är inte socialistiskt, borgerligt, rött, blått eller grönt att vilja ha en bekväm spårväg i staden utan en klok
lösning för framtiden.
kersti.kollberg@telia.com