Du finns om du arbetar - annars inte
Detta är en ledarkrönika. UNT:s ledarsida är liberal.
En anställning ger inte enbart försörjningsmöjligheter, sysselsättning, och ett rikt socialt liv, utan den är i allra högsta grad identitetsgivande. Man värderas (och behandlas) ofta efter den anställning och befattning man har. Många av de som står utanför arbetsmarknaden känner sig totalt värdelösa.
Jag undrar om det finns något annat land i världen där man identifieras med sitt arbete på samma sätt som i Sverige. De flesta konversationer, även mellan människor som inte känner varandra, börjar med frågor som rör deras yrke. Att omgående ta reda på vad en person man träffar arbetar med är ganska karaktäristisk för svenskar. I alla fall uppfattar vi invandrare det så! Hur lyckad personen i fråga är, vilken samhällsklass vederbörande tillhör och hur mycket han/hon tjänar, tar man också ganska omedelbart reda på, genom att "diskret" och "oskyldigt" ställa frågan: "var bor du?" Och sedan följdfrågan: "är det hyresrätt eller bostadsrätt?"!
Den vanligaste (tröttsamma och stressframkallande) hälsningsfrasen vi egenföretagare ständigt får är: "hej, hur är det? Har du mycket jobb? Oh, vad bra, grattis att det går så bra för dig!" Jag har aldrig hört att någon avslöjar att det inte går så bra för vederbörande och det är heller ingen som egentligen vill höra om sådana tråkigheter?
Ju mer stressad och näst intill utbränd du är, desto mer ambi-tiös och hårt arbetande verkar du vara. Vi har många uttryck i Sverige som betonar vikten av hårt arbete och synden i att ägna sig åt vila och lättja. Ju mer anteckningar du har i din kalender, desto mer betydelsefull och eftertraktad uppfattas du som. Inte undra på att så många människor i vårt land klagar över och lider av stressrelaterade sjukdomar. Jag misstänker att dessa individer fick mycket berömd och uppmuntran av omgivningen medan de under lång tid tillfogade sig skador.
Människor väljs ofta in i olika nätverk och klubbar efter vad de presterar inom sitt yrke och inte efter vad de egentligen är. Mångåriga arbets- och livserfarenheter blir näst intill betydelselösa i samma ögonblick man av något skäl blir av med sin befattning. Du är vad du arbetar med!
Vissa nätverk tar enbart in framgångsrika män från 25 till 40 års ålder. Man skall lämna nätverket när man fyllt 40, just när man har hunnit införskaffa sig dyrbara lärdomar vilka man med fördel kan dela med sig av till de yngre medlemmarna. Det finns likartade sammanslutningar även för framgångsrika unga damer. Men har man ett tillräckligt "fint arbete" så är ännu inte hoppet ute för de utkastade 40-åringarna! Det finns en chans att de uppvaktas av andra fina nätverk som har lite högre åldersgränser.
Syftet med detta är inte att reducera framgångsrika männi-skor. Jag hyser stor aktning för dessa och unnar dem privilegier som är frukten av hårt och målmedvetet mångårigt arbete. Många av dessa människor har med egen kraft lyckats åstadkomma försörjningsmöjligheter. inte enbart till sig själva utan även till andra, och bidragit till den gemensamma välfärden som vi alla bör vara tacksamma för.
Det som ofta gör mig sorgsen och bedrövad är den kolossala framgångshysterin (för att inte tala om åldersfixeringen) som råder i vårt samhälle. Vi människor har en tendens att älska vackra, rika och framgångsrika individer. Kunskaper och erfarenheter verkar vara värdefulla och aktade så länge man har en (betydelsefull) befattning. Därför gör rädslan för att förlora sitt yrke och därmed sin identitet många av oss mindre tappra, ärliga och ifrågasättande.
Hur kunde socialdemokraterna förbise en så elementär fråga som arbete åt alla?