MARIA MASOOMI: Den öppna rasismen är inte alltid värst

Uttalad rasism har jag under mina 21år i Sverige bara upplevt några gånger. När det väl hände kändes det mycket obehagligt och skrämmande men jag tror inte att den typen av trakasserier skulle kunna skrämma mig lika mycket i dag. Framför allt tror jag inte att jag längre skulle vara någon lämplig måltavla. Rasister är ofta själva fega och rädda offer och söker sig därför till försvarslösa människor som är svagare än de själva.
Första gången var när jag som en ung mamma med min knappt ettårige son i barnvagn passerade St: Persgatan. Då ropade någon "jävla svartskalle".
I dag skulle jag gått därifrån och varken skakat av skräck eller så dumdristigt ropat tillbaka "jävla potatiskalle" - grövsta förolämpningen i Sverige, hade jag fått höra!
En annan gång var det en chaufför på Uppsala Buss som kände sig uppmanad att utan någon anledning, efter att jag mycket artigt bett henne hjälpa mig med min barnvagn ut ur bussen, fälla samma kommentar i ansiktet på mig.
Nuförtiden utsätts jag inte för den typen av fientlighet, jag skulle i så fall kunna hantera det. Därmed inte sagt att jag numera är förskonad från rasism och invandrarfientlighet. Dessa fenomen har bara ändrat skepnad och tagit en mer sofistikerad och svårdefinierad form. De är numera av den sorten man inte så lätt kan värja sig mot eller sätta fingret på för att bevisa bakgrunden till dem för omgivningen.

Den typen av rasism är tabubelagd och därför vill ingen kännas vid eller tala högt om den. I dessa fall ser inte offren ut som några försvarslösa stackare, utan kan till och med vistas i samma miljöer som förövarna och bli översållade med smicker och kramar. Den typ av fientlighet jag talar om, skadar offret mer än förövaren om den blir offentlig, för det är så genant och pinsamt att erkänna sin sårbarhet och utsatthet när man själv är någorlunda offentlig och upplevs som framgångsrik. Man kommer då att uppfattas som bitter, misslyckad eller någon som vill skylla ifrån sig eget ansvar.
Den typen av rasism är lika mycket resultatet av missunnsamhet och avundsjuka som av främlingsfientlighet. Den låter lite så här: "Vi gillar dig, så länge du vet din plats, inte har för stora ambitioner och inte tänker sticka ut"!
För en tid sedan under ett mycket kritiskt läge som kunde varit avgörande för min karriär, avslöjade jag en affärshemlighet och bad ödmjukast vederbörande att lägga några bra ord om mig hos någon. Det slutade med att hon som utåt vill framstå som en sann beundrare av entreprenörer, samma dag gjorde sitt yttersta för att förstöra mina ambitiösa planer.
Oavsett om man kallar hennes handling för dold rasism eller (kvinnlig) avundsjuka så är det så mycket mer skadligt än fysiskt eller verbalt våld. Jag önskar att hon hade nöjt sig med att tydligt ropa "jävla svartskalle" efter mig.