När skapande på detta sätt ska ske i en kollektiv miljö, innebär det utmaningar som en egalitär och homogen kultur som den svenska har svårt att hantera.
Den riktigt kreative beskrivs inte sällan som en kuf; den småtokige Oppfinnar-Jocke i Kalle Anka, den bisarre professorn Emmet Brown i Tillbaka till framtiden som konstruerat den tidsmaskin som han och Marty McFly färdas i, genialiske Albert Einstein med sina samtidigt verklighetsfrämmande föreställningar om pacifism och världsnedrustning.
Intressant, komplicerat, och problematiskt är likaså sambandet mellan kreativitet och social hänsynslöshet. Nyligen bortgånge Apple-grundaren Steve Jobs, åtskilliga gånger geniförklarad, förefaller mänskligt sett ha varit svåruthärdlig. Totalt omöjlig att samarbeta med, hänsynslös och elak. Men förändrade världen, det gjorde han.
Nathan Shachars porträtt av nationalskalden August Strindberg i DN (29 januari 2012) är en uppgörelse med en lågsint, hänsynslös och paranoid författare, som förföljer tidigare vänner och kärlekar med hat och ursinne. Likväl firar vi i år Strindbergs-året, 100 år efter hans bortgång. Hans skapande förändrade, om inte världen, så åtminstone Sverige.
Ingmar Bergman ägnade vad jag förstår inte många stunder åt sina nio barn (med sex olika kvinnor), han blev snabbt krävande och delvis hänsynslös i sina privata relationer, och Woody Allen – filmskapare av Guds nåde – inledde bland annat ett förhållande med sin då sextonåriga styvdotter. Men kreativiteten är det inget fel på.
Listan kan göras mycket längre, men vad jag undrar över är detta: Är det så att den mobilisering av energi som krävs för att skapa, för vissa högkreativa individer är så uttömmande att det inte finns kraft över till socialt hänsynstagande, och ”normalt” beteende?
Hur hanterar organisationer som bygger på kreativitet, det må vara innovationsföretag eller forskningsmiljöer, i sådana fall den insikten; att allt gott inte förenas i samma person eller samma organisation?
Förr i världen betraktades universitetet som fullt med ”besvärliga människor”. I dag var det länge sedan jag hörde någon nämna detta. Alla tokar är förstås långtifrån kreativa, men social inkompetens, excentricitet, egoism, eller till och med hänsynslöshet – hur obehaglig den än är – är kanske något vi ibland måste acceptera i kreativitetens namn.
Tänker jag, och tittar på min I-phone där Jobs-äpplet lyser vitt.