Ibland dock även för övriga Europa. Vissa hävdar att andra europeiska stater nu är så förberedda att en grekisk återgång till drachma inte påverkar oss särskilt mycket. Fast Spanien kan dras med i fördärvet. Och då stryker Italien flagg.
Andra påstår att när den grekiska vänstern snurrat färdigt på revolvermagasinet och satt pistolen mot Greklands tinning, då ryggar övriga EU-stater förfärade tillbaka och skickar ännu ett lass pengar till grekerna.
Jag skriver inte för att sia om utgången utan för att peka på det som förvånar mig mest.
Först då varningarna för att alla greker vid en övergång till drachma kommer att tömma sina bankkonton. Det är möjligt, kanske sannolikt, att grekiska småsparare i sista stund försöker få ut de tillgångar man inte redan gömt i madrassen. Men alla som äger ett väsentligt kapital har redan sett om sitt hus. De förmögnas tillgångar finns i utländska banker, långt bortom grekiska skattemyndigheters eventuella räckvidd. Vad göras skall är redan gjort.
Det andra är det svenska Vänsterpartiets förbehållslösa uppslutning bakom den grekiske vänsterledaren Tsipras, som lovar att ställa in alla skuldbetalningar, anställa ytterligare 100 000 i statlig tjänst och upphäva beslutet om höjda pensionsåldrar, och vars parti kan bli Greklands största efter nyvalet nu i juni.
Det är naturligtvis så att de sämst lottade i Grekland drabbas mest av misskötseln av den grekiska statsadministrationen. Denna grupp av plågade människor växer för var dag och bildar en skara som lätt följer första bästa råttfångare med rätt melodi i pipan.
Vad den svenske vänsterledaren Jonas Sjöstedt inte säger är att om grekerna lämnar euron föses först och främst de minst bemedlade obarmhärtigt ut i kylan. Inflationen som följer blir svårstyrd och drabbar främst alla som inte har fasta tillgångar eller euros. Ett grekiskt uttåg från euron kommer att dramatiskt vidga gapet mellan dem som har och dem som inte har. Och det i ett land där klyftorna ur ett svenskt perspektiv redan är mycket djupa.
Vår svenske vänsterledares hurrarop ljuder över en marschväg som leder fattiga greker ner i ett elände som det kommer att ta tiotals år att lämna. Han talar om behovet av ett ordnat uttåg ur euron. Som om detta vore möjligt när dammluckorna väl öppnas.
En acceptabel grekisk framtid förutsätter troligen både europeisk tvångsförvaltning och en internationell socialhjälp, som klarar att hålla misären utanför dörren medan de finansiella läckorna tätas. Att klara denna balansakt kräver en solidaritet mellan människor och länder i Europa, som just nu tycks vara svår att uppbåda.
För övrigt anser jag att Gotland måste försvaras.